Historia om södermanlands skärgård

Skärgården ligger i sprickdalsterräng med ett nätverk av trånga dalar, förkastningar med branta stup och breda sänkor. Sprickorna har bildats under tider då jordbävingar var vanliga i regionen.Berggrunden bildades för ungefär 2000 miljoner år sedan. Vittringsmaterial och vulkaniska produkter som avsatts i ett grunt hav pressades ner, upphettades och veckades till den s.k. Svekokarelska bergskedjan. Denna är för länge sedan nedvittrad och det berg som nu går i dagen är ett snitt av den undre delen av denna bergskedja. Urberget består av en blandning av gnejser och graniter. Gnejs bildar ofta ett slingrigt mönster och granit har ett prickigt mönster. Berggrunden är alltså gammal medan landskapet är geologiskt ungt och starkt präglat av de mäktiga inlandsisarna som dragit fram över området. Isen har gröpt ur de stora sprickorna i landskapet och slipat berghällarne. De isslipade hällarna lutar mot nordväst, den riktning isen kom ifrån (stötsidan). På sydostsidan (läsidan) ligger istället ofta lösa block och stenar. Den flera kilometer tjocka isen slipade av de uppstickande bergklackarna och infrysta stenar lämnade spår i form av isräfflor. Jordana domineras av morän (en blandning av sten, grus, sand och lera) och landhöjningen har gjort att den ursvallade moränen är vanligast.
När isen var som tjockast utövade den ett tryck på 2700 ton per kvadratmeter. Isens väldiga tyngd pressade ned jordskorpan och efter avsmältningen för ca 10000 år sedan har det skett en betydande landhöjning. Den fortgår än idag med ca 2 – 3 mm per år. Genomlandhöjningen flyttas skärgårdszonen hela tiden långsamt utåt – nya skär dyker upp i ytterskärgården samtidigt som de inre öarna smälter ihop med fastlandet. Den långsamma landhöjningen medför att vågorna successivt spolar rent det uppstigande landet från jord. Resultatet blir då nakna hällar och stenar i de högre och utsatta lägena och finsediment och leror i svackorna.
Bered Dig på en spännande resa genom den Sörmländska skärgården. Skärgården bjuder dig på en rad underbara upplevelser. Du kan skåda överväldigande naturmiljöer, fåglar, klippor, blommor, holmar och skär.
Du kan även besöka ett flertal naturreservat och givetvis det mest kända naturreservatet Stendörren, känd sedan tolvhundratalet som Valdemarsleden, som har år 1270 beskrivits i en farledsbeskrivning ”Navigato Danica”.
Sörmlands skärgård sträcker sig från Trosa förbi Källvik, Studsvik, Stendörren, Bälingeskärgård, Vålarö, Oxelösund, Nyköping och till och med Nävekvarn.

En interaktiv vandring är bra, men den kan aldrig ersätta den personliga upplevelsen. Sörmlands skärgård är öppen året om men den är som vackrast på våren eller sommaren, eventuellt till hösten eller vintern.

Innerskärgården: I den inre delen av skärgården ligger många större öar. Öarna domineras av skogsmark med tall i de magrare höjdlägena och gran i de bördigare sänkorna. På de större öarna finns också yppiga ädellövskogar av ek eller lind. Här finns också de många grunda och skyddade vikarna och fjärdarna, ibland kantade av havsstrandängar. Vikarna har ofta en riklig undervattensvegetation som skapar goda förutsättningar för uppväxande fisk och rastande sjöfågel.
Mellanskärgården: Typiskt för denna zon är det stora antalet mindre öar och holmar som ofta bildar arkipelager. Mellan dessa finns stora öppna fjärdar. Öarna domineras av karg och vindpåverkad tallskog med knotiga träd. Mindre öar domineras av enbuskar med inslag av lövbuskar.
Björkskär och Ytterskär: På gränsen till ytterskärgården ligger ett pärlband av öar som domineras av lågvuxen björk. Utanför björkskären vidtar ytterskärgården med sina kala skär, kobber och hällar – starkt påverkade av havet. Många skär hyser stora fågelkolonier. Fåglarnas kväverika spillning ger upphov till en ovanligt frodig och speciell flora.
(Den mesta informationen kommer från en informationstavla vid hamnen i Nyköping)/ det finns ca:6000 öar i södermanlands skärgård.
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

HISTORIA OM SÖRMLAND

Troligen invandrade de första människorna under en tidig del av stenåldern till Södermanland. Efter denna tid inträdde en betydlig höjning av landet. I Stockholmstrakten var landet omkring 70 meter lägre än i dag. Den egentliga invandringen skedde troligtvis från Östergötland och Närke och det land som först togs i besittning var landskapets mitt och högsta delar, vilka var de enda som syntes ovan vattenytan. Äldsta fynden utgörs av ett femtiotal boplatser utan keramik. Från denna tidsepok har man funnit ett antal stenyxor, Lihultyxor. Cirka 96 000 är kända inom landskapet.
Med övergången till bondenäring runt 4000 f.Kr. började man bland annat importera fina flintyxor från Skåne eller Danmark. Alla av bondestenålderns kulturer finns företrädda i landskapet. I takt med landhöjningens effekter befolkades Mälarens och Östersjöns kusttrakter. Rikt representerad av lösa fynd är den yngre stenåldern, och även från bronsåldern finns flera föremål. Centrala platser för bronsålderskulturen fanns i Rekarne och vid sjön Yngaren. Bronsålderns fynd är förnäma men kan inte jämföras med Upplands. Från den del av järnåldern som ligger före Kristi födelse är fynden mycket fåtaliga, i likhet med övriga delar av landet, ibland ansett som en följd av den klimatförsämring som tog sin början ett knappt sekel efter bronsålderns slut. Tiden efter Kristi födelse är mer fyndrik.
Guldfynden från 400- och 500-talen är många. Det största kända guldfyndet i Sverige gjordes 1774 på Tureholms ägor och vägde mer än 12 kilogram. Troligen kom guldet på något sätt från goternas krigiska aktiviteter, som medförde att romarriket utbetalade enorma mängder med guld för att köpa fred längs gränsen. Från samma tid är Uppsa kulle, som är landets största kungshög.
Talrikare är fynden i folkvandrings- och vikingatidens välkända gravfält. Till järnålderns slutskede hör också ett flertal anträffade silverskatter. Södermanland är mycket rikt på gravhögar, stensättningar och borglämningar av olika slag. Näst Uppland är det rikast på runstenar, omkring 300 stycken, av vilka ungefär 60 helt eller delvis har metrisk form. Äldst är stenen vid Skåäng nära Vagnhärad, som bär en inskrift med äldre runor från 500- eller 600-talet, och en senare med yngre. De allra flesta finns i de bördiga slättbygderna. De flesta är resta vid vägar eller vattenleder. Påfallande många står längs Eriksgatan. Det äldsta inhemska belägget på namnet Svitjod finns på en runsten i Aspa. Av högt intresse är Sigurdsristningen som bevisar att Sigurdssagan varit känd i Sverige. Många andra stenar talar om vikingafärder såväl i öster- som västerled. Dessa fynd visar att rika skatter vunnits under dessa tåg, liksom att det varit en livlig handel.
Nyköpingshus.
Kristendomens tidigare missionsverksamhet i Södermanland var förlagd till nordvästra delen, vars befolkning synes ha varit kristnad och haft en sockenindelning redan vid 1000-talets mitt. Rekarne utgjorde det första stiftet i Svealand. Sankt Eskil var biskop där. Det Tuna (nu Eskilstuna) där han bodde är nämnt som biskopssäte i ett påvligt dokument från omkring 1120, liksom även Strängnäs, Västerås och Sigtuna. Trots allt hölls landstingen ännu i senare hälften av 1300-talet i Strängnäs. Troligen 1184 fick Södermanland ett cistercienskloster i Julita och i början av 1200-talet Vårfruberga kloster (cistercienserna). De följdes under andra hälften av 1200-talet av ett dominikankloster i Strängnäs och ett franciskankloster i Nyköping. 1493 stiftades ett kartusiankloster i Mariefred. Som handelsort och fäste fick Tälje, omtalat redan hos Adam av Bremen, och småningom ännu mer Nyköping betydelse. Södermanland var lagsaga med egen lagman före 1296. Landskapet hade egen lag, Sudermanna lagbok, stadfäst 1327.
Om Södermanlands tidigare politiska historia känner man inte till så mycket. Enligt de befintliga sagorna är det troligt att det fanns olika småkungar. Först med Folkungatiden uppkommer historiska uppgifter. Södermanland gavs då gång på gång som förläning åt hertigar av Folkungaätten. Under folkungatiden intog Södermanland en administrativ särställning, då det utgjorde Magnus Ladulås hertigdöme innan hans tronbestigning och senare utgjorde kärnlandet i Erik Magnussons landområde. Kusthäraderna och Rekarne förefaller ha varit landskapets mest odlade bygder under medeltiden. 1300-talets störste jordägare i Sverige, Bo Jonsson Grip, som uppförde och gav namn åt Gripsholm, hade sina besittningars centrum i Södermanland, vars vapen utgörs av hans fabeldjur.
Unionstidens strider utkämpades till stor del i Södermanland. Karl Knutsson (Bonde) överrumplades i februari 1457 i Strängnäs och Kristian I slogs 1467 i slaget vid Julita nära Katrineholm. Gustav Vasa valdes till konung i Strängnäs 1523. Därefter började en epok av stor utveckling. Slotten byggdes om och utrustades, städernas handel utvecklades raskt, jordbruket fick ett oerhört uppsving liksom trädgårdsskötseln, bergsbruket främjades och nya industrier växte upp. Södermanland var under Vasatiden liksom senare rikast på adelsgods i Sverige. Under Gustav Vasas kyrkoreduktion och reformer förhöll sig landskapets befolkning i allmänhet lojal.
Under Gustav II Adolfs och Karl XI:s regeringar anlades fabriker och manufakturverk i Södermanlands städer. Krigen ökade efterfrågan på stångjärn, kanoner, stick- och huggvapen, harneskplåtar och andra bearbetade järnvaror. Landskapet själv var under 1600-talet förskonat från krig och har sedermera endast en gång utsatts för fientliga härjningar, nämligen 1719, då Östersjökusten med städer, bruk och herrgårdar skövlades och brändes av ryska trupper. Genom segern vid Baggensstäket slogs fienden tillbaka och Stockholm räddades.
Frihetstidens industriella uppsving märktes relativt litet i Södermanland. Däremot ivrade myndigheterna för uppryckning av jordbruket. Det stora uppsvinget för denna kom emellertid först med 1840-talets rationellare drift. Frälsejordens ökade utbredning påverkade byutvecklingen i landskapet. Södermanland hade redan tidigare haft en svagare byutveckling jämfört med övriga Mälardalen, men nu drogs många underlydande byar in direkt under godsdriften, som i stor utsträckning fick karaktären av stordrift från ett brukningscentrum. En specifik agrar samhällsmiljö skapades genom sammandragningen av befolkning och bebyggelse. Man kan se det som en agrar motsvarighet till de många små industricentra som växte fram på landsbygden. Statsystemet växte fram.
Hela 1700-talet och det tidiga 1800-talet präglas av ett starkt reglerat näringsliv. Vissa nya idéer bröt dock fram. Ett konkret utslag av detta var grundandet av Eskilstuna fristad. Bredvid den gamla stånds- och privilegiestaden Eskilstuna anledes en frimarknad där ett mer modernt avreglerat metallhantverk släpptes fram. En nydaning inom industrin inträdde med 1830-talet, då bland andra Munktells mekaniska verkstad i Eskilstuna grundlades. Jordbruksrationaliseringen hämtade en rad av sina maskiner från Eskilstuna.Gränsstenen mellan Södermanland och Uppland på Palmstedts hus på Västerlånggatan 27.
Landskapet är fornhistoriskt. I och med införandet av Magnus Erikssons landslag omkring år 1350 infördes häradsindelningen i landskapet och ersatte därvid den forntida indelningen i härader (hundare). Tidigt fanns Telgehus län.
År 1683 fördes länen Gripsholm, Nyköping och Eskilstunahus samman till att bilda Södermanlands län. 1714 utbröts östra delen till det nybildade Stockholms län.
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Historia om Jönåker

Jönåker är en tätort i Nyköpings kommun, Södermanlands län. I sydöstra delen av tätorten ligger kyrkbyn för Lunda socken, Lunda med Lunda kyrka.
Jönåker ligger väster om Nyköping på slätten i Kiladalen.
Stationssamhället Jönåker uppstod i början av 1900-talet då järnvägen mellan Norrköping och Nyköping fick en station i byn Lunda. Samhällets station var dock tvungen att få ett annat namn än Lunda då SJ redan hade en station med det namnet och det endast får finnas en station med respektive namn i Sverige. Jönåkers härad och gamla Jönåkers tingsplats fick således ge namn till det nya samhället. Genom samhället gick före detta Riksettan, därefter namnändrad till E4 (numera går motorväg utanför samhället). I backen utmed Riksettan finns den kända antikvitetsaffären ”Kalle i backen”.Den första gången namnet Jönåker finns i skrift är år 1353, (ii) Junaaker. Jön- kan komma av ett fornnordiskt adjektiv *æwinn ‘ständig’ och efterleden är åker. Liksom namnet Enåker i Uppland skulle Jönåker kunna syfta på en åker som gav bra avkastning vid varje skörd.
Omkring år 1350 infördes den nuvarande häradsindelningen i landskapet Södermanland och ersatte därmed de tidigare hundare som vilade på förhistoriska anor. Namnet skrevs under 1300-talet som Junakir hundare, och betydelsen av detta namn är höljt i historiens dunkel. Efterledet -åker syftar i regel på en helig plats, men förledet Jun-, som för övrigt är samma som i Jönköping är mer oklart. Eventuellt rör det sig om en svag böjning av det fornsvenska adjektivet æwinn det vill säga evig eller oändlig. Jönåkers härads tidigaste tingsplats torde ha legat vid Steghetompta malm det vill säga i närheten av Stigtomta kyrka, och bör ha funnits kvar här till början av 1500-talet. Sedermera har tingsplatsen flyttats till ett mer sydligt läge i häradet och gästgivaregården i Jäder utanför Jönåker. Platsen är belägen längs med Kilaån som historiskt varit navigerbar så långt inåt land som Kila, där en gammal marknadsplats lär ha legat. Parallellt med ån och i en liknande sträckning som nuvarande E4:an löpte också den medeltida Eriksgatan på sin väg mellan Nyköpingshus och Östergötland. Tuna kyrka cirka fyra km nedströms från Jönåker anger med sitt namn att platsen länge varit av central betydelse i bygden, och här låg kanske en stormannagård.
Staden Nyköping är en av Sveriges äldsta städer och man har funnit kvarlämningar från 2 000 år f.kr. Stadsbebyggelsen uppstod på ömse sidor om Nyköpingsån som utgjorde gränsen mellan Röno och Jönåkers härader, vid den fjärd där de viktiga Svärta- och Kilaåarna mynnade i havet. Här hölls flera viktiga möten under medeltiden men det var som huvudstad i Hertig Karls – sedermera kung Karl IX – hertigdöme mellan åren 1568-1622 som staden utvecklades till ett av landets första industriella centum. Merparten av det historiska centrumet är beläget på den södra sidan av åstranden, det vill säga på Jönåkers härads gamla område. Här låg bland annat Nyköpingshus som härrör från 1100-talet och som under medeltiden var en av Sveriges viktigaste fästen. Här inträffade bland annat Nyköpings gästabud år 1317 och Nyköpings recess undertecknades här år 1396 vilket banade väg för Kalmarunionens upprättande året efter. Slottet förstördes vid stadsbranden år 1665 och endast ett torn återstår. Bland de andra herresätena i häradet märks Tistad slott i Bärbo socken.
Historiskt sett har industri främst funnits i Oxelösund och Nävekvarn. Oxelösund tillkom tack vare sin fina naturliga hamn som kom att utses till utskeppningshamn för järnmalmen från Bergslagen och fick därför järnvägsförbindelse. År 1913 grundades här ett järnverk och samhället som sedermera skulle blir stad kom att växa kring detta. Nävekvarn vid Bråvikens inlopp etablerades som bruksort i början av 1600-talet, vilket också skulle komma att ske i Ålberga och Stavsjö längst in i Kiladalen.
Jönåkers härad utgjorde Södermanlands sydligaste härad. Häradsområdet sträckte sig från Bråviken och Kolmården i söder och över den bördiga Kiladalen till sjöarna Yngaren och Långhalsen samt Nyköpingsån i norr. Häradet genomkorsas i östvästlig riktning av Kilaån. Längs kusten finns en skärgård. Häradets inre delar präglas av typiskt sörmländskt växlande skogslandskap med bergsbygder och odlingslandskap, vilket numera genomkorsas av järnvägen Södra stambanan (numera Nyköpingsbanan) samt E4:an, som före år 1962 kallades Riksväg 1 eller Riks-ettan. I söder och sydväst gränsar häradet mot Östkinds, Lösing och Bråbo härader i Östergötlands län. I väst och nordväst ligger Oppunda härad och i nordost ligger Rönö härad.
Häradet saknade köpingar men hade ett municipalsamhälle – Oxelösund – som blev en av Sveriges sista städer år 1950. Häradet gränsade också till Nyköping stad och delar av häradet är idag beläget inom tätorten Nyköping. Största tätorterna i övrigt är numera Arnö belägen omedelbart söder om Nyköping samt Stigtomta belägen 14 km nordväst om staden.
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Historia om södertälje

På stenåldern, omkring 4000 år före Kristus, beräknas att de första människorna kom till trakten omkring det som idag är Södertälje. Då var människorna fortfarande samlare, jägare och fiskare. Runt år 3000 f. Kr. tros bondekulturen ha nått området. När människorna började odla och hålla med boskap blev de mer bofasta. Vid perioden 1500 – 400 f. Kr. fanns det ett brett sund mellan Östersjön och Mälaren som med tiden smalnade av till följd av landhöjningen. På grund av landhöjningen bildades sedermera även en sandås i sundets mitt och Under folkvandringstiden fanns det en farled på var sida om åsen. Den västra delen hade sin sträckning ungefär där Storgatan numera ligger. Idag tros denna led vare den som kunde användas längst, på grund av terrängen omkring platsen där Sankta Ragnhilds kyrka senare kom att uppföras.
Inflyttningen till Södertälje började på allvar först på 600-talet, under Sveriges förhistoriska tid, då landhöjningen hade gjort farleden så grund att den inte längre var farbar. Emellertid var det fortfarande den snabbaste vägen in i Mälaren. Då båtarna nu behövde släpas över det trånga näset med handkraft skapades många arbetstillfällen. De genomresande var även i behov av service, vilket ytterligare bidrog till inflyttningen. Det är först vid den här tiden som det på allvar kan talas om att ett samhälle växer upp på platsen.
Den då omfattande trafiken med järnvaror från Bergslagen till Nederländerna och Tyskland fraktades i stort sett uteslutande med båt, och passerade därför Södertälje.
Det exakta årtalet när Södertälje fick sina stadsprivilegier är inte helt klarlagt. Dock är de flesta idag eniga om att detta inte inträffade efter år 1386. Vissa historiker menar dock att stadsprivilegier kan ha utdelats så tidigt som år 1000, men av vem är dock oklart. Första gången Södertälje omnämndes i de historiska källorna var emellertid år 1070 av Adam av Bremen då han i sitt verk Gesta Hammaburgensis Ecclesiae pontificum omnämner platsen i en beskrivning av vägen mellan Skara och Birka.
För att bevaka infarten till Södertälje och Mälaren från havet befästes Mörkös norra udde redan under 1200-talet. På 1400-talet uppfördes där ett slott som, tillsammans med stora delar av Sörmlands kust, förstördes av ryssarna under 1700-talet. Hörningsholms slott uppfördes på samma plats i mitten av 1700-talet, och är idag i privat ägo.
Hur det medeltida Södertälje såg ut vet forskare inte säkert. Emellertid antas omkring 50 personer bott i staden under 1000-talet. I slutet av århundradet byggdes en stenkyrka. Troligtvis hade den en föregångare i trä. Enligt skriftliga källor fanns också ett rådhus och ett gilleshus. Bostadshusen var troligen timmerstugor med torvtak.
Sankta Ragnhilds kyrka från 1200-talet ligger invid Stortorget
Slottsholmen är en ö i nuvarande Södertälje kanal.
Den ligger strax utanför stadsdelen Brunnsäng, omkring tre kilometers landväg norr om stadskärnan. Här ligger den medeltida fogdeborgen Telge Hus, som uppfördes under 1300-talet. Mellan åren 1318 och 1527 administrerades härifrån Telgehus län. Området omfattade Öknebo, Hölebo och delar av Svartlösa härader. Arkeologiska utgrävningar har visat att borgen var omgiven av en vallgrav, samt en pålspärr som sträckt sig över stora delar av Linasundet. Mellan 1434 och 1436 ledde Engelbrekt Engelbrektsson och Karl Knutsson (Bonde) ett uppror mot Kalmarunionen och Erik av Pommern. Kungens fogdar fördrevs från sina borgar som sedan brändes. För att säkra den viktiga handeln i Mälaren försökte Engelbrekt gräva en kanal igenom Telge, ett arbete som aldrig avslutades. Med en kanal igenom Telge så skulle trafiken mellan Östersjön och Mälaren kunna ledas förbi det unionstrogna Stockholm. Engelbrekt lovade flera viktiga handelsstäder fri lejd igenom Telge. Detta lär ha upprört fogden Bengt Stensson Natt och Dag, som från början var en av Engelbrekts anhängare. Efter att Stensson beslagtog ett tyskt handelsskepp stacks Telge Hus i brand av Erik Kettilsson Puke 1435. Han var en av Engelbrekts närmaste män. 1448 utsågs Karl Knutsson (Bonde) till kung, och han påbörjade då arbetet med att återuppföra en borg på slottsholmen. Den nya borgen fick namnet Karlsborg. Under sent 1400-tal förlorade borgen mycket av sin betydelse, och övergavs därför. Under tidigt 1500-tal beskrevs Telge Hus som ”omkullfallen”.
1600- och 1700-talen
Hertig Karl (sedermera Karl IX) satsade aktivt på Telge som handels- och sjöfartsstad under sin tid som hertig av Södermanland, vilket bidrog till ökat byggande under den här tiden.[1] Bland annat anlades en hamn strax söder om staden, i syfte att kunna transportera ut järnvaror ur hertigdömet utan att passera Stockholm. Efter detta var det en betydande del av landets export som gick över Södertäljes hamn.
Det första kända namnet på Södertälje var Tælgia eller Tælga (andra stavningsvarianter: Tcelghia, Tcelge) besläktat med ordet tälja i betydelsen ‘skåra, inskärning, nedskärning’ eller ‘vik’.[5] I Södertäljes fall avses alltså de smala vikarna mellan Östersjön, Mälaren och själva staden. Namnets stavning moderniserades senare, och staden kom att kallas för ”Telge”. Detta namn användes ända fram till år 1622, då ordet ”söder” lades till i samband med anläggandet av Norrtälje, beläget 11 mil nordost om staden, för att skilja de två från varandra. I och med stavningsreformen som genomfördes under 1900-talets början ändrades stavningen återigen från Södertelge till Södertälje. Namnet ”Telge”/”Tälje” lever dock kvar, och är idag namnet på flera platser och företag i staden. Däribland finns Telgekoncernen, stadsdelen Tälje och det före detta Täljegymnasiet.
Sven Magnusson ritade den första kartan över Södertälje år 1648. I den norra delen visar den en oregelbunden stadsplan av medeltida karaktär där kyrkan är starkt dominerande. Sålunda kan det antas att det äldsta Södertälje låg i anslutning till kyrkan. Det medeltida torget låg även på kyrkans norra sida, till skillnad mot dagens stora torg som är beläget söder om densamma. På kartan kan dagens Storgatan, Mälaregatan samt Västra Kanalgatan ses. Detsamma gäller början till Järnagatan. Nybyggnation har sedan skett utifrån Saltsjöhamnen och Storgatan.
Under 1600-talet drabbades staden av två storbränder; år 1630 och 1650. Efter branden 1650 var förödelsen mycket stor. Alla viktiga byggnader förutom kyrkan förstördes, inklusive skolan, kursgården och rådhuset. Efter bränderna genomfördes en omfattande stadsplanereglering efter Anders Torstenssons planer. Han hade tidigare bland annat planerat Stockholms malmar. De gamla oregelbundna medeltidskvarteren ersattes nu av ett välstrukturerat rutnät. Det var i samband med detta som torget flyttades från kyrkans norra sida till den södra. Trots att kungen bestämt att staden skulle återuppbyggas medförde de knappa ekonomiska resurserna att detta tog mycket lång tid.
Södertälje i slutet av 1600-talet ur Suecia antiqua et hodierna
Torstenssons rutnät dominerar fortfarande stadskärnan, även om flera kvarter slogs samman under 1960-talets sanering av city. En samtida karta över planen finns inte bevarad. Emellertid ritade lantmätaren Johan Hambraeus en mycket detaljerad tomtkarta år 1700. Trots att gatorna strukturerades som ett systematiskt rutnät var flera tomtgränser inne på gårdarna oregelbundna. Detta tros vara rester av den gamla indelningen. De södra delarna av staden, samt vissa av de norra och västra har en mer oregelbunden plan. Forskare är osäkra på om detta är en anpassning till den lokala terrängen, eller om det är områden som klarat sig undan branden.
Stormaktstidens Södertälje finns också avbildat i det topografiska planschverket Suecia antiqua et hodierna (svenska: Det forna och nuvarande Sverige). Verket börjades ges ut kring 1720-talet, och innehåller 353 planscher över städer, slott och historiska platser. Det utarbetades arkitekten och ämbetsmannen greve Erik Dahlbergh på statens bekostnad. Emellertid är det svårt att dra slutsatser baserat på detta verk då Dahlbergh ofta tog med planerade ändringar, som sedermera aldrig genomfördes. Dessutom placerades ofta icke-skalenliga människor ut i bilderna för att få byggnader att se större ut än de faktiskt var. Bilden av Södertälje är gjord någon gång mellan åren 1690-1710, och visar staden söderifrån. Bebyggelsen förefaller tämligen vidsträckt i sydlig riktig. Saltsjöhamnen och kyrkan är starkt dominerande.
Rysshärjningarna erinras i detalj på en byggnad.
På tidigt 1700-tal drabbades Södertälje av pesten, samt involverades i det stora nordiska kriget. De ryska trupperna som slog läger vid Igelstaviken brände ner en tredjedel av staden. Dock skonades en del viktiga byggnadsverk, som Sankta Ragnhilds kyrka. Efter detta sjönk invånarantalet under 200 personer. Det gamla rådhuset återuppbyggdes. Det var den viktigaste offentliga byggnaden, och näst efter kyrkan var det den största i staden.
Industriell tillverkning i form av manufakturer startade under 1740-talet. Staten subventionerade detta för att öka antalet inhemskt producerade varor. Staden fick igenom detta bland annat ett kronobränneri, spinnerier, stenkärlsfabrik och tobaksodlingar. Efter detta ökade befolkningen starkt. Södertälje sprängde vallen 1000 invånare. Emellertid kom den stora inflyttningen att bidra till att många bodde mycket trångt.
Efter rysshärjningarna 1719 byggdes timmerhus i timmer runt torget, kyrkan och Storgatan. Den sistnämnda kantades av handelsmännens tvåvåningshus i trä. Småborgarnas hus byggdes istället i kvarteren bakom. Husen på Storgatan var inhägnade av staket eller plank. De uppfördes så att långsidan vette mot gatan. Fähus och uthus uppfördes inne på gårdarna. Trots att väldigt få byggnader från perioden är bevarande har forskare ändå en god uppfattning av hur staden såg ut på den här tiden. Ända fram till 1880 var i stort sett alla byggnader kring Stortorget tvåvåningshus i trä, med panel målad i ljusa oljefärger. Den äldsta bevarade profana byggnaden i Södertälje idag är det gamla rådhuset från år 1734. Mot slutet av 1700-talet byggdes det på med en våning, och förseddes med panel. Det äldsta bevarade bostadshuset är byggnaden på fastigheten Sillen 4, vid kyrkans östra sida. Den uppfördes i slutet av 1700-talet, och fick ytterligare en våning under tidigt 1800-tal.
Vid 1800-talets början hade manufakturerna från 1700-talet lagts ner. Det enda som fanns kvar var tobaksproduktionen. Invånarantalet hade sjunkit till 960 personer, vilka främst försörjde sig på handel med jordbruksvaror.
År 1806 påbörjades byggandet av Södertälje kanal. Med den tidens mått mätt var det ett mycket stort byggprojekt. Det försåg även stadens invånare med inkomster i form av mat, logi, och försäljning av verktyg och redskap.
1860 fick Södertälje järnväg. Hela Västra stambanan mellan Stockholm och Göteborg stod färdig året därefter. På bilden syns den första, enkelspåriga, bron över kanalen
1819 invigdes så den nya kanalen, och för första gången på över 1000 år var vattenvägen mellan Östersjön och Mälaren öppen och farbar. Dock hade flera försök att få leden farbar gjorts ändra sedan vikingatiden. Under 1400-talet lät Engelbrekt Engelbrektsson göra vissa arbeten med att rensa upp och gräva i området. Detta färdigställdes dock aldrig. Karl XI återupptog arbetet, och byggde en kanal mellan sjön Maren i centrala Södertälje och Igelstaviken. Denna kanal underhölls dock mycket dåligt och förföll med tiden. Rester av den är dock fortfarande synliga på sina håll. Framför allt delen mellan Scanias huvudkontor och Pershagen där vattenvägen fortfarande till största del är öppen. Det var slutligen under Eric Nordewalls ledning mellan åren 1806 och 1809 som kanalen fick en sluss, och blev farbar hela vägen från Mälaren till Östersjön. Idag är vattenvägen från Landsort via Södertälje till Köping med sina 103 sjömil (190 km) Sveriges längsta lotsfarled.[10] Under tidigt 1900-tal hade kanalen återigen blivit alldeles för smal och slingrig för dåtidens moderna fartyg. Under 1920-talet grävdes kanalen återigen om, och utrustades då även med en ny sluss. Slussen, som fortfarande är i bruk, är den största i Norden. Under 1970-talet genomfördes ytterligare bredd- och bottenarbeten i kanalen.
Traditionen att sälja Södertäljekringlor är flera hundra år gammal. De hade sin absoluta storhetstid då staden var en populär badort, alltså omkring början på 1800-talet och framåt. De såldes till turister av så kallade Kringelgummor. När journalisten Herman Söderberg gjorde sin reportageserie om Södertälje för Svenska Familj-Journalen år 1881 beskrev han kommersen med de ”tjuserskor” som sålde Telgekringlor för 25 öre påsen.[9] Försäljningen av kringlor, kakor och kex var på den här tiden mycket viktig för staden. År 1837 var hela 26 kringelförsäljare skatteskrivna i Södertälje. Kringelgummornas försäljningsmetoder kom dock sedermera att bli så aggressiva att de förbjöds att sälja på stadens gator. Detta medförde att stora delar av försäljningen flyttade ut till järnvägsstationen Södertelge öfre, och senare även Södertälje Södra. Försäljningen på södra station höll i sig en bra bit in på 1900-talet.
1849 öppnades Södertäljes kallvattenkurinrättning efter utländsk förebild. Denna förlades till Badparken, och fick ett stort parkområde från Stadsparken ända till Torekällskogen. Anläggningen hade både kall- och varmvattenkurinrättningar samt ett societetshus. Vattnet hämtades från Torekälla källa. Byggandet av järnvägen mellan Södertälje och Stockholm några årtionden senare gjorde att staden blev lättillgänglig och därigenom en av de populäraste kurorterna i landet.Många av badgästerna bodde på det berömda Badhotellet.
Ekenbergs vagnfabrik grundades 1838. De hade sina lokaler norr om kyrkan, på Storgatans västra sida. AB Atlas köpte upp företaget 1873. Familjen Ekenberg kom dock att finansiera flera andra industriföretag i staden.
1860 öppnades järnvägen mellan Södertälje och Stockholm vilken blev oerhört viktig för staden. Hela Västra stambanan mellan Stockholm och Göteborg stod färdig två år senare.Under perioden öppnades flera stora fabriker. I Framnäs startades petrokemisk tillverkning år 1860. I Mälarehamnen öppnades ett bryggeri under tidigt 1870-tal vilken kom att förse staden med sockerdricka, öl och svagdricka. Den starka industriella tillväxten medförde en explosionsartad inflyttning. Mellan åren 1860 och 1875 fördubblades invånarantalet från 1729 till 3011 personer.
1866 byggdes badanläggningarna ut med ett varmbadhus. Kallbadanläggningen från 1849 revs år 1886 då den blivit omodern. Ett år senare stod en ny kallvattenkurinrättning i morisk stil klar, vilken då var sammanbyggd med varmbadhuset. På sin tid ansågs den vara en av landets mest fashionabla och moderna kuranläggningar. Badhuset och det tillhörande societetshuset låg i nuvarande kvarteret Asken. De revs 1964 respektive 1974.
Övre parken var en central plats för badortssocieteten
Badanläggningen och järnvägsstationens läge bidrog till att stadens centrum vid den här tiden började flyttas alltmer i sydlig riktning. Idag är hela stråket från centralstationen över Järnagatan, Saltsjötorget, Olof Palmes plats och Storgatan kantat med butiker, restauranger och kaféer. Emellertid blir det genast glesare från omkring strax efter Sankta Ragnhilds kyrka och norrut.
1874 tecknades ett avtal om gasleverans mellan AB Atlas och staden vilket innebar att Södertälje nu fick modern gasbelysning. Samma år beslutades det att Saltsjötorget, Järnagatan och Storgatan skulle stensättas, vilket genomfördes 1876.
Efter byggnadsstadgans tillkomst 1874 tvingades alla städer att upprätta en ny byggnadsordning. Södertäljes var färdig år 1873. Denna var betydligt hårdare reglerad än Anders Torstenssons plan från 1600-talet. Hädanefter fick nybyggda gator inte vara smalare än 40 fot (ca 12 meter). Hus fick inte heller täckas med näver, torv eller spån. De enda tillåtna materialen var tegel, skiffer, asfalt och plåt. Inom stadens gränser fick det inte heller förekomma några väderkvarnar eller badstugor.[3] I stadgan beslutades att Södertälje skulle expandera i nord/sydlig riktning (alltså längsmed kanalen), samt i ett område öster om denna. Det antogs inte att det skulle behövas några större förändringar i stadskärnan inom någon nära stundande framtid. Utvecklingen kom dock att springa ifrån stadsplanen. Inflyttningen var under den här tiden enorm. 1860 bodde det 1 729 i staden. 20 år senare hade invånarantalet dubblats till 3 510. Mycket av bostadsproblematiken löstes med förtätning. Bland annat ersattes många av husen runt Storgatan med tvåvåningshus med brutet tak. Dessa hade någon form av affärsrörelse i markplan, bostäder ovanpå, och lagerlokaler på vinden. På 1890-talet räckte det inte längre med att förtäta de centrala delarna, utan plats började sökas lite utanför dessa för att ordna med bostäder. Eftersom det inte fanns någon kollektivtrafik att tala om lades bostäderna så nära arbetsplatserna som det var möjligt.
Södertälje på 1860-talet.
Tack vare industrialiseringen och badanläggningen ökade välståndet i staden snabbt. Stadsmiljön blev mer påkostad. Från att tidigare bara varit en trästad, uppfördes nu flera stora stenhus i tre eller fyra våningar. Dessa ersatte ofta äldre tvåvåningshus i trä.
Gemensamt för många av Södertäljes byggnader från 1880-talet är de präglas av nyrenässansens önskan om att använda ornament och kompositionsprinciper från europeiskt 1400-, 1500- och 1600-tal. Exempel på nyrenässansbyggnader i staden är Stadshotellet och fastigheten Saturnus 7 på Olof Palmes plats. På 1890-talet märks en slags motreaktion mot nyrenässansen i byggnationen. Istället började byggnader av ”äkta” material, såsom tegel efterfrågas. Södra Oxbacksskolan är ett bra exempel på denna byggnadstyp.
Under 1800-talets senare del uppfördes ett flertal skolor i Södertälje. Däribland Oxbackens folkskola och läroverk, vars södra byggnad uppfördes 1883–86. År 1894 fanns behov av ytterligare lokaler, varför en likadan byggnad uppfördes norr om skolan år 1895. Båda byggnaderna genomgick en invärtes totalrenovering mellan år 1992–94, men har behållit sin ursprungliga fasad. Den allra första folkskolan i staden var dock Torekällskolan, vilken idag är belägen i korsningen av Torekällgatan och Nygatan. Den uppfördes 1869, men har igenom åren byggts om och till vid flera tillfällen. Mellan åren 1911-12 uppfördes också Läroverket på Erik Dahlbergs väg.
Då konjunkturen föll drabbades även Södertälje. AB Atlas lade ner sin verksamhet 1887. Från tidigare 300 industriarbetare år 1872, fanns det bara hälften kvar 1888. Detta medförde också ett minskat skatteunderlag, vilket försenade utbyggnaden av vattenledningar i staden. 1878 beviljade kungen stapelfrihet åt Södertälje (rätt att bedriva import och export), i utbyte mot att tullverket skulle få ha lokaler där. Samtidigt muddrades hamnen vid Saltsjötorget för att ge plats åt större, mer djupgående fartyg. Efter detta kom tonvikten att åter flyttas till sjöfart.
1900-talet fram till 1945
Vid sekelskiftet 1900 etablerades flera stora fabriker i staden:[6] Svenska Centrifug AB (1896), AB Södertelge Verkstäder (1897), Baltic (1906), Aktiebolaget Astra Apotekarnes Kemiska Fabriker (Astra) (1913), Tobaksmonopolet (1915) och Wedaverken (1917). Mest intressant är kanske bildandet av VABIS, Vagnfabriks-Aktiebolaget i Södertelge (1891), som år 1911 slogs samman med skånska Scania och bildade Scania-Vabis. Numera använder bolaget dock endast namnet Scania.
Oxbackens folkskola och läroverks södra byggnad uppfördes år 1894-95, vilket är elva år senare än den norra byggnaden
Stadens befolkningsutveckling har efter detta varit stadigt mycket positiv, och från att år 1800 endast ha 960 invånare har Södertälje successivt växt. År 1865, innan industrialiseringen tog fart, bodde det 2 044 personer i staden. Efter fabriksetableringarna ökade befolkningen kraftigt. 1890 hade Södertälje 4 590 invånare, år 1900 var det 8 207 och 1917 hade invånarantalet ökat till 14 479. 1995 var 57 327 personer bosatta i staden. År 2000 var invånarantalet 59 342. Om den närbelägna tätorten Pershagen, vars postort är Södertälje, räknas med hade staden 61 560 invånare. Samma siffra för år 2005 var 62 493 personer.
Vid sekelskiftet 1899-1900 hade Södertälje växt till över 8 000 personer. Byggnadsstadgan från år 1880 var nu helt otillräcklig. De styrande i staden gillade inte alls utvecklingen med expansion utanför de därför avsedda områdena. 1899 fick en kommitté i uppdrag att hitta en lämplig lösning på detta. Resultatet blev bland annat att staden gick in och köpte ett par gårdar i närheten som skulle kunna upplåtas för bebyggelse.
Per Olof Hallman gjorde en ny stadsplan år 1903. Den kom att omarbetas något av Cyrillus Johansson och Albert Liljenberg år 1920. Byggnationen ökade nu kraftigt, vilket höll i sig fram till första världskriget. Stora delar av centrala staden fick ge plats åt moderna stenhus. Efter Hallmans planer sänktes också Järnagatan utmed kvarteret Uranus. Det första stenhuset enligt Hallmans planer stod klart år 1916 i kvarteret Väduren. Mellan första världskriget och år 1930 avstannade inflyttningen dock något. Befolkningen låg konstant på ungefär 15 000.Ett elverk öppnades 1908. Vid 1918 påbörjades elektrifieringen av staden på allvar.
Under 1900-talets början började Södertäljes invånare bygga egnahem, och flera nya stadsdelar tillkom som en följd av detta. Området öster om kanalen började också exploateras. 1907 uppfördes Södertälje sjukhus (då Södertälje lasarett) där. Sekelskiftet innebar också byggnation i jugendstil.
Nationalromantiken under 1900-talets början gjorde att inspiration hämtades från äldre dagar, såsom medeltid och vasarenässansen. Byggnaderna uppfördes med branta tak och i rödbrunt tegel, alternativt med slammade eller putsade fasader. Dessa byggnader lades dock inte i stadskärnan.
Depressionen efter första världskriget medförde stor arbetslöshet i Södertälje. Trots omfattande nödhjälp lyckades inte krisen dämpas. Stora summor investerades i gatu- och vattenledningsarbeten i syfte att öka sysselsättningen. Krisen förvärrades dock ytterligare. År 1922 öppnades det nya havsbadet, och i och med det var krisen tillfälligt över. Stadens sanitära standard förbättrades också kraftigt av det omfattande vatten- och kloakanläggningsarbetet. 1928 ersattes den gasdrivna gatubelysningen från år 1874 med el. Södertälje blev först i landet med att ha fullständigt elektrifierad gatubelysning.
Slussen som tillkom efter kanalarbetena på 1920-talet är den största i Norden
Under tidigt 1900-tal hade kanalen blivit alldeles för smal och slingrig för dåtidens moderna fartyg. På 1920-talet grävdes kanalen återigen om, och utrustades då även med en ny sluss. 1924 invigdes den nya förbättrade kanalen. Arbetet med den hade förändrat stadsbilden radikalt. Promenadvägarna på kanalbanken som varit mycket viktiga för badortsstaden försvann också i och med detta. Bron som fanns vid gamla slussen försvann. Detsamma gällde landsvägsbron. Istället uppfördes en klaffbro nära nuvarande Mälarbron. Den nya slussen förlades lägre söderut än den gamla. Resterna av den ursprungliga slussen finns fortfarande kvar. För verksamheten runt kanalen uppfördes flera byggnader vid nya slussen, vilka utgör en enhetlig miljö som till stora delar fortfarande är bevarad. Slussen i Södertälje är den största i Norden. Under 1970-talet genomfördes ytterligare bredd- och bottenarbeten i kanalen.
Mellan åren 1926 och 1943 saknade Södertälje en fast stadsarkitekt. Istället anlitades arkitekter på konsultbasis. En som ofta anlitades var Tore E:son Lindhberg. Han flyttade till Södertälje år 1914 och ritade flera byggnader, såväl privata som offentliga, fram till sin bortgång 1950.
Storgatan breddades 1927 i samband med en reglering av kvarteret Castor. Under 20-talet återtogs en klassicerande byggnadsstil, efter inspiration från Tyskland och Danmark. Byggnaderna från tiden är mycket systematiska, och är i många fall indelade med pilaster. I Södertälje uppfördes många hus i denna stil.
I kvarteret Nötviveln i korsningen mellan Oxbacksgatan och S:t Ragnhildsgatan uppfördes det nya Folkets Hus år 1923. Arkitekt Lindhberg ritade den klacissistiska byggnaden, vilken kom att rivas år 1971. Emellertid kan en annexbyggnad fortfarande beskådas på platsen. Lindberg ritade även ett stort bostadshus i kvarteret Väduren. Fastigheten Väduren 10 som vetter mot Järnagatan och Saltsjötorget å ena sidan, samt Strandgatan å den andra. Längsmed Strandgatan byggdes stora affärslokaler, vilka inhyste Tullverket under lång tid. Granne med Väduren 10 ligger Väduren 5 som var ett annex till Stadshotellet.
Efter 1936 började företagen nyanställa. Sjöfarten ökade också. Detta medförde ett större skatteunderlag, som finansierade nya skolor, brandstation och liknande. Emellertid innebar en förbättrade konjunkturen och inflyttningen bostadsbrist.
På 1950-talet ansågs förhållandena i Södertäljes centrala delar undermåliga. Samtidigt som staden växte, och moderna flerfamiljshus uppfördes i ytterområdena, dominerades stadskärnan av relativt små trähus. De styrande i staden beslöt sig då för att genomföra den så kallade ”citysaneringen”, där kvarteren kring den nuvarande gågatan (den bilfria delen av Storgatan) revs. En del av byggnaderna flyttades till stadsmuseet Torekällberget, som på den tiden låg väl utanför staden. Rivningarna och nybyggnationen påverkade främst området Nygatan – Storgatan (gågatan) – Köpmangatan. Däremot bevarades mycket av 17- och 1800-talsbebyggelsen omkring Olof Palmes plats, Marenplan, Saltsjötorget och Stortorget skonades dock.
S/S Ejdern är världens äldsta propellerdrivna ångfartyg med originalmaskin. Dess hemmahamn är Södertälje
Efter detta byttes många av de gamla bostadshusen från 1880-talet ut mot moderna fyravåningshus. Mycket av detta skedde i HSB:s regi. Bland annat tillkom stadsdelen Södra. Vid tiden för detta påbörjades även arbetskraftsinvandringen. På 1950-talet hade all central mark tagit slut. Expansionskraven ledde fram till att mark söktes längre och längre ut. Områden som Saltskog, Ronna, Geneta och Bårstabergen uppfördes. På 1960-talet växte Södertälje med nästan 50 %, vilket ledde till att ytterligare expansionsbehov. Vid tiden för detta tillkom också motorvägen som går söder och öster om staden, vilket avlastade trafiken i stadskärnan markant.
1960 var Södertälje fortfarande en ganska liten stad med en i stort sett homogen befolkning på 33 000 invånare. På 60-talet kom dock demografin i staden att förändras radikalt. Högkonjunkturen och strukturomvandlingen ledde till stordrift och ökad företagskoncentration och de stora företagen – Scania-Vabis och Astra – ropade efter folk. Mobiliseringen skedde i första hand genom rekrytering av arbetskraft i delar av landet som drabbats hårt av strukturomvandlingen, främst Norrland. När inte det räckte började arbetskraft att rekryteras och flytta hit från andra länder. Huvuddelen av den invandrande arbetskraften kom från Finland, men också Grekland, Italien och Jugoslavien.
Många av Södertäljes invånare har finskt ursprung. Inflyttningen började på allvar redan på 1940-talet då visumtvånget upphörde, och ökade på 50-talet i och med införandet av lagen om en gemensam arbetsmarknad i hela Norden. På 1970-talet avtog den finska invandringen. Först bosatte sig många finländare i Ronna och senare i Saltskog, men idag är de spridda över hela kommunen. Eftersom många finländare var arbetskraftsinvandrare, och industriarbetet kunde utföras utan större kunskaper i svenska, behärskar många av de äldre idag inte det svenska språket fullt ut. Finlandia och Finlandssvenska föreningen är exempel på stora lokala föreningar som organiserar folkgruppen. Det finns även en finsk pingstförsamling vid Dalparken, samt en pensionärsförening och teater. Den sverigefinska gruppen är fortfarande den överlägset största etniska minoriteten i Södertälje, precis som i Sverige i övrigt. Som följd av Irakkriget har et stort antal irakiska flyktingar bosatt sig i Södertälje och 2007 uppmärksammades det i både svenska och utländska medier att Södertälje tar emot fler irakiska flyktingar än USA och Kanada gör tillsammans.
På 1970-talet fanns det åter behov av att etablera nya bostadsområden. Eftersom de styrande i staden hade sett verkligheten springa ifrån prognoser under snart 100 års tid valde de att satsa ordentligt. I och med detta tillkom Hovsjö och Lina. Ungefär samtidigt började inflyttningen avstanna, för att nästintill upphöra helt något år senare. Därför utreddes möjligheten att helt avbryta bygget i Hovsjö. Emellertid ansågs det kostsammare än att fullfölja det.[1] Efter detta stod staden med ett stort antal tomma lägenheter, vilket innebar möjlighet att ta emot flyktingar. På senare år har många assyrier/syrianer och armenier bosatt sig i Södertälje. Störst har inflyttningen varit i områdena Hovsjö och Ronna. Trots den mycket stora invandringen av assyrier och syrianer är den sverigefinska gruppen fortfarande den överlägset största etniska minoriteten i Södertälje.
På 1980-talet byggdes mycket av det som staden idag är känd för. I november år 1985 höll konsthallen en mycket omtyckt utställning baserad på en fransk bok vid namn ”Tom Tit – La Science Amusante” (svensk titel: Tom Tits Experiment – Vetenskapliga förströelser). På grund av dess popularitet blev utställningen permanent. Idag är Tom Tits Experiment ett av Sveriges största science centers. År 1987 invigdes även det ombyggda badhuset, äventyrsbadet Sydpoolen, som tidigare varit ett mer normalt badhus, ursprungligen invigt 1964. Med cirka 400 000 besökare årligen är Sydpoolen en av landets populäraste badanläggningar.
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Historia om sörmlands järnväg

Södermanlands Järnväg
Banan öppnades av Norra Södermanlands Järnväg (NrSlJ) för trafik med kunglig invigning 30 september 1895. Banan byggdes med normalspår och trafikerades med ånglok och vagnar. På bibanan mellan Mariefred och Läggesta tog en dieselmotorvagn över 1929. Trafiken minskade när folk skaffade bilar och lades ner på bibanan 1964.
Museiföreningen Östra Södermanlands Järnväg är Sveriges äldsta museibana. Föreningen inledde sin verksamhet år 1959 på en kort 600 mm-bana vid Mälardalens tegelbruk utanför Södertälje. Sedan SJ den 27 september 1964 avvecklat sin trafik på sträckan mellan Läggesta och Mariefred fick föreningen enligt riksdagsbeslut 25 november 1965 banfastigheterna som gåva från staten.[2] Föreningen byggde om banan till 600 mm spårvidd på den gamla banvallen. Den 24 juli 1966 inleddes provisorisk trafik, på den nylagda banan. Den officiella invigningen av sträckan skedde den 19 maj 1968.
I maj 1995 lades trafiken ner på gamla Norra Södermanlands Järnväg mellan Södertälje S och Åkers Styckebruk inför byggandet av Svealandsbanan. Museiföreningen Östra Södermanlands Järnväg fick 1998 nyttjanderätt av staten[2] på den 7 km långa sträckan och bedrev normalspårig, 1435 mm, rälsbusstrafik med Y7 1163 mellan Läggesta Nedre och Taxinge-Näsby. Denna sträcka såldes av Banverket till Strängnäs kommun och Nykvarns kommun. Kommunerna sålde 2007 sträckan vidare till museiföreningen som alltså är ägare av samtliga fastigheter för järnvägen och dess stationer. Föreningen fick ett EU-bidrag för ombyggnad till 600 mm spårvidd. Ombyggnaden skedde mellan 2009 och 2011 och sträckan Läggesta nedre – Taxinge-Näsby öppnades för smalspårig trafik den 28 maj 2011. Trafiken bedrivs med genomgående tåg Mariefred – Läggesta nedre – Taxinge-Näsby, vilka alltså måste byta riktning i Läggesta.
Stationerna längs banan heter Gripsholmsviken (tidigare Folkhögskolan) som passeras ca. 600 meter efter Mariefreds station. Efter 1 kilometer passerar man Hjorthagens station med ett litet stickspår på sidan och litet stationshus. Därefter åker man mot Marielundsviken och passerar stationen Marielund där det förekommer tågmöten på dagar med särskilt utökad trafik, stationen har ett mötesspår och ett stickspår samt ett litet stationshus. Växlarna på stationen och T-semaforen manövreras från ett vevställverk. Vid stationen finns en minnessten över de tre polska ubåtar som låg internerade i viken intill under andra världskriget. I stationhusets väntrum finns en fotoutställning om ubåtsinterneringen. Efter Marielund kommer tåget in i skogen och om man tittar noga kan man på höger sida se hållplatsen Jagbacken. Efter en bergsskärning kommer spåret från Taxinge-Näsby fram på vänster sida. Spåren går parallellt in till till Läggesta Nedre station efter nästan ca. 3,5 km. När tåget skall gå vidare till Taxinge-Näsby är det här ofta möte med ett tåg från Taxinge. Då denna station är en säckstation måste tågens lok göra rundgång, dvs flyttas från ena ända av tågsättet till den andra. När tågen möts här kan man välja att åka vidare till Taxinge eller att åka med det mötande tåget tillbaka till Mareifred.
Järnvägen från Läggesta mot Taxinge passerar strax över en stålbro över allra innerasta delen av Gripsholmsviken, dvs en del av Mälaren. Direkt efter bron börjar en ca 2 km lång stigning som långa sträckor är 16 o/oo. Flera plankorsningar med privata vägar till tomter passeras. Allt eftersom banan stiger får man mer utsikt över Mälaren. Närmare den högsta punkten avlägsar sig banan från sjön och går sedan genom gamla jordbruksmarker i en 16 o/oo nerförslutning mot Hedlandet. I Hedlandet finns en station med mötesspår. Här kan man stiga av för att t.ex. besöka Lågprisvaruhuset intill stationen. Runt stationen finns en mer samlad bebyggelse. Här her det funnit en hållplats och senare lastplats med sidospår från 1920-talet och fram till början av 1970-talet. Stationshuset från 1940-talet är i dag en avstyckad privatbostad. ÖSlJ har en liten kur vid stationen som ger utrymmer för tågklareraren då stationen är bevakad, vilet sker ett par gånger om året. Denna kur är ursprungligen en tunnelvaktarkur från Saltsjöbanan, 1959 belv den stationshus i Lina Bruk på ÖSlJ första bana, därefter stationshus i Läggesta östra och Läggesta södra. Detta är alltså femte placeringen för denna gamla kur. Efter Hedlandet går banan närmare sjön igen och går en sträcka helt nära sjön med fin utsikt mot Gripsholms slott. Efter att banan åter har lämnat sjön nås Sjöbyggets hållplats som betjänar ett småhusområde med samma namn. Därfrån åker emellanåt boende med tåget till Mareifred för att handla. Hållplatsen består bara av en smal kort plattform med en särskild typ av semafor som påstigningstavla. Banan går nu över betesmarker som tillhör Hedlanda gård, vars mangårdsbyggnad syn på en höjd till höger (inåt land). Efter ytterligare en plankorsning går banan nu utför och i kurvor genom lövskog för att åter närma sig sjön. I en djup bergsskärning passeras kommun- och länsgränsen. Vi kommer nu alltså till Taxinge socken i Nykvarns kommun i Stockholms län. Banan lämnar nu åter sjön, går förbi betesmarker och vi har nu Härnöns naturreservat till vänster. I ingången till en bergsskärning ligger Härnöns hållplats. Därefter återstår endast en lång raksträcka innan tåget är framme vid Taxinge-Näsby station. Taxinge-Näsby station har ett för den här delen av landet unikt stationshus i tegel byggt i skånsk stil. Huset är ett byggnadsminne och ägs av ÖSlJ. Väntsalen är öppen från första tågets aankomst till sista tågets avgång på trafikdagar. Bangården har tre parallella spår. Den kommer få en vändskiva i bangårdens bortre ända. På plattformen framför stationshuset står en semafor.
Mellersta Södermanlands Järnväg (sign. Ml. Sl. J.), normalspårig 1.435 mm, invigdes den 28 oktober år 1907. Banan kom att bli 23,4 kilometer lång, och sträckte sig mellan Skebokvarn vid Västra stambanan i dess sydliga ände och Stålboga vid Norra Södermanlands Järnväg i dess nordliga. Arbetet med banan påbörjades under slutet av 1904, men på grund av en strejk under 1905, och vissa komplikationer under byggnadstiden, såsom förskjutningar i bankroppen m.m. försenades arbetet något. Den 13 oktober 1907 kunde dock den färdigbyggda järnvägen besiktigas och den 28 oktober samma månad öppnades banan för allmän trafik.
Banan ägdes och trafikerades av Mellersta Södermanlands Järnvägsaktiebolag. Vid 1910 års slut utgjorde den bokförda byggnadskostnaden 1.232.447 kronor varav den rullande materielen värderades till 209.439 kronor. Aktiekapitalet uppgick till 565.000 kronor. Bolagets huvudkontor var lokaliserat till Malmköping.
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

historia om stigtomta

Ortnamnet Stigtomta betyder ”tomterna vid stigen”. Namnet ger en direkt hänvisning till den första bebyggelsen vid den farväg som utvecklats till den nuvarande Riksväg 52.
Kyrka från 1200-talet
Stigtomta kyrka byggdes vid 1200-talets mitt. Detta visar att trakten omkring kyrkan kunde tas i bruk för odling rätt sent. Kyrkan byggdes redan från början betydligt större än de tre andra kyrkorna i trakten, vilket kan ha sin förklaring i att kristendomen nu vunnit så fast och säkert fotfäste att man redan från början kunde bygga för en större menighet. Från 1400-talet stammade det vapenhus, som var tillbyggt på kyrkans södra sida och fungerade som tingssal för Jönåkers härad. Vapenhuset revs 1786 och tingssalen överflyttades först till Jäder, sen vidare till Gevle gård och slutligen till Nyköping år 1911. Då samlades de tidigare häradsrätterna Rönö (förlagd till Svärdsbro), Hölö (förlagd till Vagnhärad) samt Jönåker till Nyköping. Där hade då tingshuset byggts under ledning av arkitekt Carl Westman.
Kyrkby
På kyrkbacken i Stigtomta låg på 1860–70-talen sockenmagasinet, skolhuset, västra fattigstugan samt Kyrkbyn. Till Kyrkbyn hörde dess jordbruk, Oxelgården, en 1700-talsbyggnad mitt för prästgårdsallén och över det öppna gärdet den röda 1700-talsprästgården med sina hus. I omgivningarna var det odlad mark och skog med något enstaka torp.
Wiik och Valinge
Socknen Stigtomta dominerades i mitten på 1800-talet av storgodsen Wiik och Valinge. Storgodsens dominans och deras stora jordinnehav gjorde att det inte fanns plats för självägande bönder. Detta förhållande har satt sin prägel på Stigtomtabygden ända in i modern tid.
Järnvägens betydelse
För den framtida utvecklingen av Stigtomta inträffade två viktiga händelser under 1860–70-talen. Järnvägsbyggnationen av TGOJ-banan, som var färdig år 1877, och handelsetableringen till följd av 1864 års lag om ändrade stadsrättigheter.
Handel och företag växer fram
De första handelsbodarna öppnades på 1870-talet. Först vid Uddbol och sedan vid Rogsmo. Berggrens affär öppnades som lanthandel år 1899 och drevs som familjeföretag till år 1970. Då flyttades den till Tängstaområdet under namnet ICA -Tängsta. Konsumaffären tillkom på 1920-talet. Gästgiveriet flyttades från Vallersta till Kyrkbyn, och järnvägsstationen blev knutpunkt och samlingsplats för både Stigtomta och Björkvik.
Industrilokaliseringen startade i början av 1900-talet med ett andelsmejeri vid Fabriksvägen, cementvarufabriken år 1915, och kvarnen år 1921. Då mejeriet lades ned och centraliserades till Nyköping år 1940 övertogs lokalerna av Friberg & Stills mekaniska verkstad som drevs till slutet av 1970-talet.
Bostadsbyggande
Bostadsbyggandet startade på 1890-talet med att tomter längs Nykyrkavägen styckades av från torpet Oxelgården som ägdes av Tista. Ägaren till Tängsta, Cheventer, styckade på 1910-talet av området vid nuvarande Bärbovägen (mellan Berggrens och OK-macken). Tomter såldes för 100 kr per styck. I samband med avstyckningarna så skapades en byggnadsplan med de vinkelräta gator och de namn som gäller idag.
Efter järnvägsdragningen Järna-Åby genom Nyköping 1915 förlorade Stigtomta järnvägsstation sin betydelse och Stigtomta som centralort stannade av i växten. Däremot gjorde de förmånliga lånevillkoren och bidragen för att bygga egen villa att möjligheterna för byggnation så småningom ökade i Stigtomta.
Genom markförvärvet av bland annat Tängsta gård påbörjades år 1970 exploateringen av 1:a etappen av Tängsta-området som tillsammans med Frubäckområdet innebar en nyproduktion av ca 400 lägenheter i Stigtomta under åren 1965–1970.
År 1957 infördes gatunamn och husnummer i Stigtomta samhälle, varvid de gamla villanamnen successivt försvann ur bruk. Under hösten 1958 beslutade kommunalfullmäktige om bidrag för uppsättande av gatuskyltar.
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

historia om strängnäs

en sträng (även om ordeDet etymonologiska ursprunget och betydelsen hos ortnamnet Strängnäs är omtvistat när det gäller förledt ”sträng” fortfarande existerar som ord i dagens svenska , kan dess betydelse ha snävats in eller förändrats). Sträng kan avse en tradition att gillra fångstsnaror på näset (enligt en av referenserna). Ett flertal ytterligare förslag har dock presenterats om förleden:Fiskegarn, från det medeltidssvenska ordet stränger – lina, tåg, ändlina av fiskenät.Ström, åsyftande fåran mellan fastland och Tosterön.Udde, åsyftande en kraftig vinkel i åsen.Gräns, möjligen en äldre häradsgräns i sundet,
De tidigaste spåren av människor i bygden finns på Stenhuggarmon i åker och härstammar från år 6000 f.Kr.. En orsak till Strängnäs uppkomst kan ha att göra med läget, ty platsen ligger mycket strategiskt i skärningspunkten mellan land- och vattenväg. Förutsättningarna för Strängnäs uppkomst bör sökas inom ett större område än den direkt omgivande landsbygden. Strängnäs ligger mellan Södermanlands inland och Mälardalen, vilket alltså anses förklara både biskopssätets och stadsbebyggelsens ursprung.
Runt domkyrkan har man funnit sju runstenar, varav de flesta har daterats till mitten av 1000 talet. Vid arkeologiska undersökningar vid Lunda hittade man föremål från vikingatid, eventuellt i vissa fall vendeltid. Det rör sig mest om pärlor och ben, men även en sköldbuckla, en sporre, brynstenar, hartskulor, bränd lera, knivar, pilspetsar samt glasbitar. Redan från folkvandringstid har man hittat glasskärvor.
År 1080 reste den engelske missionären sankt eskil från tuna, som senare blev eskilstuna, för att kristna de starkt asatrogna Strängnäsborna. På offerritsplatsen, där Strängnäs domkyrka nu ligger, stenades Sankt Eskil. Enligt en sägen avled han senare i närheten av sankt eskil källa utanför staden.
Redan i tidig medeltid var Strängnäs en mötesplats av betydelse och en vintermarknad här nämns  1327: ”Köptingsfriden i Strängnäs inträder om fredagskvällen efter askonsdagen och varar till på vita söndagens kväll”. Samtinget  det vill säga ett gemensamt ting för hela den sörmländska lagsagan. Samtidigt med detta ting hölls en marknad.Strängnäs har emellertid vuxit upp kring domkyrkan och andra kyrkliga och kulturella institutioner och har för sin utveckling varit beroende av dessa genom sekler.
På grund av sitt centrala läge och domkyrkans etablering var Strängnäs flera gånger under medeltiden och 1500-talet mötesplatsen för herredagar, råds- och kyrkomöten. I Strängnäs började Olaus Petri först verka för den lutherska läran i domkyrkoskolan, . Den 6 juni 1523, vid domkyrkans norra vägg, valdes Gustav Vasa till konung över Sverige (detta har i efterhand sagts vara upphov till sveriges nationaldag). ”Gustav Vasa valdes till kung i Strängnäs. Tacket för det var kyrkoreduktionen som störtade stadens domkyrka i förfall”, kan man läsa i en reseguide. När reformationen kom med sina indragningar av kyrkans och prästerskapets egendomar sjönk Strängnäs snart ned till en ringa by, räddad från fullständig utarmning av hertingen, som behövde Strängnäs lärda män i sin kamp mot johan den 3 :s katolska planer. För domkyrkan var det också av betydelse att hertigen valde den till gravplats för sig och sin familj.
Strängnäs var i mitten av 1900-talet skådeplatsen för den rikskända rektorstriden. Några av rektorns gymnasielärare agerade för att han inte skulle få förlängt förordnande. Biskopen och stadens honoratiores drogs in i affären liksom statliga verk. Men rektorn var gift med författarinnan berit spong, som skrev en roman om affären, Sjövinkel. Den blev en bästsäljare och anses vara den första nyckelromanen efter Strindbergs svarta fanor. I boken Om sanningen ska fram (2008) av birgit antonsson har historien granskats utifrån olika perspektiv.
En annan skandal var helandermålet, även känt som Helanderaffären. Målet var en beteckning på det rättsfall vari biskopen och professorn dick helander anklagades för att ha skrivit en mängd ärekränkande brev om andra kandidater inför valet till biskopsstolen i Strängnäs. Han avsattes 1953, men senare tiders dna-teknik visar att han sannolikt var oskyldig.
Idag:
Strängnäs har mycket goda kommunikationer såväl till sjöss som till lands. Det finns goda sjöförbindelser genom södertälje kanal och de fördjupade Mälarelederna.
Riksväg 55 (Mälardiagonalen) och E20 korsar varandra i Strängnäs. E20 har på senare år byggts ut till motorvägs standard och flyttats längre ut från stadskärnan. Planer finns även på att bygga ut Riksväg 55  vilket ytterligare kommer att stärka Strängnäs logistiska läge som en knutpunkt för transporter i nordlig–sydlig och östlig–västlig riktning genom mälardalen. Sedan den 1 164 meter långa segelfria högbron Strängnäsbron över Strängnäsfjärden i Mälaren väster om staden byggdes år 1981 har även trafiken från Riksväg 55 fått en ny sträckning längre bort från stadskärnan, och har givit den gamla öppningsbara svängbron Tosteröbron i centrala Strängnäs en mer lokal användning.
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar