Linköpings historia sida 4 av 5.

Stora bankrånet

Nyöppnade banker hade vid 1800-taletsmitt inte egna bankbyggnader. Man hyrde in sig i respektabla hus som det nybyggda Rådhuset där domprostens lägenhet fanns på översta planet. Eftersom huset inte var byggt som bank saknades en del säkerhetsanordningar. Natten till den 25 mars 1854 utfördes Sveriges största bankrån här! Bankrånarna var en bonde från Klockrike, en smed från Skänninge och den tillförordnade landsfiskalen Isaksson som bodde granne med rådhuset. Smeden öppnade entrédörren och järndörren till kassavalvet. I valvet stod en stor kassakista som man sågade sig in i. Domprosten på övervåningen hörde ingenting och snart hade trion lastat alla sedlar,värdepapper och mynt i säckar och rullat i väg med sin hästkärra. Bytet delades och gömdes på de mest osannolika ställen som i landsfiskalens stövlar, i hans trädgård och under en gravsten på kyrkogården.
Sammanlagt hade tjuvarna fått med sig 263 000 riksdaler banco och 604 000 i sedlar. En vansinnigt stor stöldsumma som inte överträffades förrän 1963 vid det stora tågrånet i England! Tänk vilka reaktioner det blev i hela Sverige. I Linköping fick en av aktieinnehavarna i banken, en av stadens grevinnor, slag och dog! För att lösa brottet inkallades Östergötlands Sherlock Holmes från Norrköping, polisgevaldigern, dvs. kommissarie, P M Larsson. Utklädd till oxhandlare besökte han krogarna i staden med lånad oxe parkerad utanför krogdörren, allt för trovärdighetens skull. På en vecka hade han löst brottet och alla bovarna satt bakom lås och bom. Och inte minst, större delen av pengarna var återfunna! Förlusten blev bara 7 200 riksdaler allt som allt. Polisgevaldigern Larsson fick medalj för sina förtjänstfulla insatser. Sedan byggde man säkrare bankhus. //Sveriges första sparbankshus finns i Linköping och ligger på S:t Larsgatan. Småspararnas egen bank blev klart 1860. Huset byggdes i sten av arkitekten och byggmästaren Jonas Jonsson som hade sin egen version av empirstil som kom att kallas Tjustempir.

Domkyrkotornet

Domkyrkans första torn från 1758 gjordes för att stödja den svaga västra gavelmuren och flytta in kyrkklockorna. Det ritades av en av Sveriges mer berömda arkitekter, Carl Hårleman. Tornet byggdes i tegel och putsades vitt. Hans torn blev inte så lyckat, det avslutades med låg nästan platt tornhuv som inte passade till långhuset. Vid 1800-talets senare del fick domkyrkan ett torn som i storlek passade bättre till långhuset. Det ritades av arkitekt Scholander och kompletterades av överintendent Helgo Zettervall 1875. Det byggdes i nygotisk stil och passar storleksmässigt det gotiska långhuset. Det byggdes av kalksten och stod färdigt 1888. Men även detta torn har mött hård kritik, vissa anser det vara så fult att det borde rivas. Men det 109 meter höga tornet syns långt över östgötaslätten och kommer nog att fortsätta göra det i många år till.
Folkskolan utvidgas
Från 1878 var den obligatoriska skolan sexårig. De första åren kallades för småskolan. Där undervisade småskollärare som ofta var kvinnor utbildade vid småskoleseminariet. I folkskolan lärde man sig läsa, räkna, skriva, teckna, geografi, historia, kristendom och gymnastik med lek och idrott. En minoritet av eleverna gick vidare till läroverket. I takt med att allt fler barn föddes och överlevde behövdes nya skolor. 1887 invigdes Gottfridsbergsskolan med åtta klassrum och 1898 Linnéskolan med 27 klassrum. Sedan 1863 fanns en särskild hundskatt som bekostade kläderna åt fattiga elever vid stadens folkskola för flickor. Men det blev pengar över som kunde användas till stadens försköning. Dessa användes för första gången 1868 och användes till att anlägga en park vid Nykvarn in till slussen och Nykvarns värdshus. Omkring sekelskiftet 1900 tog man ut skatt för stadens 167 hundar som kostade fem kronor i hundskatt. Det gav stadsfullmäktiga 835 extra kronor till kläder för fattiga barn.Nytt läroverk ///Vid mitten av 1800-talet bestämde man sig äntligen för att bygga nytt läroverk. Gymnasiet hade under tvåhundra år hållit till i det som idag är Domkyrkans församlingshem. Domkapitlet var huvudman och hade ansvarat för undervisningen. Under 1800-talets första hälft var skolan förlagd i två andra byggnader.///En bra belägen tomt donerades av greve Cederhielm på Bjärka-Säby och den passade väl för en kunskapsborg med högt och fritt läge där ungdomen kunde få frisk luft. Ett monumentalt och representativt elementarläroverk i nygotik ritades av arkitekt Johan Fredrik Åbom. Kostnaden delades mellan staden och domkapitlet. Huset invigdes med kanonsalut, procession och festmiddag 1864. Snart fylldes det upp med skolgossar i alla storlekar.Efter 50 år var huset för trångt och i början av 1900-talet tvistade man om vem som skulle betala för en ny större gymnasiebyggnad. Lösningen blev att staden betalade den nya Katedralskolan mot att de fick överta denna byggnad. Efter några år rustades huset upp och blev 1921 Linköpings stadshus. Den gamla aulan är idag fullmäktigesal.Många generationer Linköpingsungdomar fick sin fysiska fostran, gymnastik och idrott i huset vid Hunnebergsgatan som byggdes som gymnastiksal. Huset, som stod färdigt 1881, byggdes som läroverkets gymnastiksal. Då låg läroverket på andra sidan domkyrkan i dagens stadshus. Huset är ett av få gymnastikhus från 1800-talet som har använts för sitt ursprungliga syfte in i våra dagar. Innan gymnastikhuset byggdes försökte man slippa detta läge invid den trafikerade Hunnebergsgatan. Där rörde sig både kroggäster, prostituerade och ett för ungdomen mindre lämpligt klientel. Gavelfältet över entrén har ett porträtt av den svenska gymnastikens fader P H Ling. Huset användes inte bara som gymnastikhus utan också till konstutställningar, sjukvård under kriget och bazarer till förmån för oförsörjda kvinnor. När kung Oskar II besökte staden 1893 hölls den stora kungamiddagen med 180 gäster här. Man hade dekorerat salen grundligt så inga ribbstolar störde kungens blick vid middagen. Huset har förklarats som byggnadsminne.

Sveriges första stora landsortshotell byggdes i Linköping. Det var Stora hotellet som stod klart 1852. Huset byggdes av den lokale byggmästaren Jonas Jonsson i empirstil. Den ursprungliga byggnaden var tre våningar hög. På gamla foton ser man de fina proportioner som byggnaden hade.Drygt 30 år senare var hotellet slitet och trångt. Man bestämde sig för att renovera och bygga ut. En stockholmsarkitekt anlitades och två utbyggnader gjordes på baksidan av huset, dessutom höjdes huset med en våning. Det är så pass skickligt gjort att om man inte vet om höjningen ser man knappt att det är påbyggt. Johanna Lindeberg var känd krögare på Stora Hotellet under 1800-talet. När hon begravdes bjöds cirka 400 personer in till middag på hotellet. Linköpings kände konstnär Johan Krouthén föddes och växte upp här i huset. Hans föräldrar hade ett ”Manufaktur & Modelager” i bottenvåningen där apoteket ligger idag. 74 år senare, 1932, dog Johan Krouthén i en hotellsäng i hörnrummet på fjärde våningen. Idag finns 31 av länsmuseet Krouthénmålningar deponerade i hotellet.

Anders Andersson

Han hade två krogar som låg bredvid varandra, de riktade sig till olika slags publik. Hans kundkrets bestod av bönder och hantverkare. Bonn var även innehavare av stadens monopol på spritförsäljning, affären låg i källarplanet under krogen. Druvan bestod av både hotell och restaurang och i hörnet mot Hospitalstorget fanns den något enklare Sotarkrogen.
Maten var erkänt god, stora smörgåsbordet med fri sprit och biffsteken var berömda. Det fanns flera olika matsalar och festvåningar. Bonn var en stor, ståtlig person som var lugn i alla lägen, alltid oklanderligt klädd, gärna med hög hatt och guldkedja över magen. Det sägs att man kunde missta honom för en engelsk lord, men det var bara tills han snöt sig högt och ljudligt i näven. Bonn lät sig inte imponeras när kringresande spritförsäljare ville göra affärer, då svarade han: ”Så’n lort gör jag själv.” Hans konjak kallades Marell, nästan som den franska konjaken Martell. Hans krogimperium konkurrerade med det finare Stora hotellet vid Stora torget. Bonn på Druvan utökade sitt imperium genom att köpa den Wernerska trädgården som stadens läkare Henric Werner hade haft som sommarnöje nära Stångån. Nu blev här ett riktigt nöjescentrum med gästgiveri, cirkusbyggnader, musikpaviljong, teater mm. Men Bonn var inte nöjd med detta! Tio år senare köpte han även stadens fina teater, den som kallades Assemblée- och spektakelhuset och låg snett emot S:t Lars kyrkan. Teaterhuset var redan utdömt ur brandsynpunkt, men det löste han genom att ha ett par brandsoldater på plats varje föreställning! Det berättades många historier om Bonn. Själv hade han ett färgstarkt språk blandat med främmande glosor som han snappat upp på sina resor i Europa. De främmande orden blev inte alltid helt rätt använda. Han var suverän på att se möjligheter där andra såg problem och byggde med hjälp av detta ett stort nöjesimperium. Men inte hjälpte det mot snobberiet i de ”finare” kretsarna i Linköping. Hans begravning 1886 bojkottades av alla med så kallat inflytande. Hotellboom //När man reste längre sträckor med tåg fanns i början inga sovvagnar. Då var man tvungen att sova på hotell där tåget gjorde uppehåll för natten.
I Linköping ledde det till att flera hotell byggdes nära järnvägen och hamnen. Under fem år på 1880-talet öppnade fem hotell i Linköping, Grand hotell, Standard hotell, Central hotellet, Hotell du Nord och Järnvägshotellet. Grand hotell i Linköping byggdes 1884. Hotell var något nytt och fräscht till skillnad från gästgiverier som hade fått dåligt rykte vid den här tiden. Grand hotell låg nära den tidens nödvändigheter som skjuts stationen, järnvägen, badhuset längre ner på gatan och postkontoret enligt reklamen. I huset fanns en biljardsalong, en festsal som användes till många olika slags aktiviteter, en modeaffär och apoteket Kronan. Apoteket Kronan vid Gyllen torget är en ättling till detta Kronan. Dessutom öppnade Arbetareföreningen ett läsrum en trappa upp i huset, dit deras medlemmar fick gå gratis. Andra besökare fick betala 5 öre per gång. Man kunde bli spisgäst på hotellet, då betalade man 30 kr i månaden och kunde äta alla sina måltider, frukost, middag och kvällsvard samt kaffe i hotellets matsal. Det var en uppskattad service.  I hotellets trädgård fanns en populär servering. Serveringspaviljongen finns idag i Gamla Linköping. Under 1900-talets första hälft fanns en dansskola och Hushållsskolan Margareta, som var en fin hushållsskola i huset.Järnvägshotellet låg närmast järnvägen och invigdes 1888. Eftersom tågen även gjorde middagspaus byggdes en restaurang i hotellet. Man fick tillstånd att ”utskänka win, maltdrycker och andra icke spirituåsa drycker”. Hotellet hade 30 ”synnerligen eleganta rum och erbjuder i övrigt alla nutida bekvämligheter”. Det enklaste rummet kostade en krona och det dyraste hela en och sjuttiofem.
Hotellets vaktmästare mötte tågen och hjälpte resenärerna med koffertar och väskor över till hotellet. Många Linköpingshotell har drivits av kvinnor och så även Järnvägshotellet. Byggnaden ritades av den kände arkitekten Janne Lundin som ligger bakom många hus i staden. I entrén kan man se golv av engelskt golvkakel som var vanligt i finare hus i slutet av1800-talet. Idag heter det Park hotell. Hotellbyggandet i staden fortsatte in på 1900-talet då det stora Frimurarhotellet invigdes 1915.

Brandkår vatten och avlopp

Brandkåren hade fram till 1865 bestått av frivilliga, men då organiserade man om och yrkesbrandmän anställdes. Den första brandstationen låg bredvid S:t Lars kyrkan.Man hade hästdragna vagnar med stegar och en ångspruta som inköpts 1889.Diskussionen om att bygga en ny brandstation pågick i mer än 20 år. Den tegelborg som byggdes hamnade avsiktligt högt upp i staden. De hästdragna vagnarna skulle lätt kunna rulla nerför backen mot brandhärden när det brann i staden. Byggnadens höga torn var för torkning av brandslangar som var av textil, ett slangtorkningstorn! Man hade skaffat två nya brandbilar och de stora portarna visar att man hade planer på fler redan när man byggde.

Nya stationen:

Under en period av 30 år under 1800-talets slut hade vattenledningar byggts ut till stadens hus. När man 1910 invigde det nya vattentornet så fick man äntligen ett tillräckligt bra vattenryck i slangarna för att bättre kunna släcka bränder. Vattentornet som ritades av arkitekt Axel Brunskog i jugendstil ansågs länge som symbolen för det moderna Linköping.Avloppsnätet tog längre tid att bygga ut. Allt avloppsvatten, dasstunnor och gödselhögar fick forslas bort med häst och vagn. Det berodde på ett utdraget dividerande mellan dem som ville skydda gårdsägarna från kostnader och läkarna, apotekaren och veterinären som hade hälsosynpunkter.Det var de som fick ta hand om både folk och fä som blev sjuka på grund av öppna kloaker och gödselhögar mitt i staden. En period rann allt avloppsvatten längs de stora gatorna som lutade ner mot Stångån och rätt ut i ån. Där hämtade många sitt dricksvatten mellan avloppen! Så småningom ledde man allt avlopp i en stor ledning till Nykvarns sluss och lät det där rinna ut i Stångån och vidare ut i Roxen, naturligtvis utan någon som helst rening!

Sjukvården byggs ut

1834 när koleran härjade i staden öppnades ett särskilt kolerasjukhus, som från 1848 blev ett allmänt sjukhus för epidemier. Koleran drabbade staden hårt, den värsta koleraepidemin kom 1866. 377 personer blev sjuka och 216 dog, enligt stadsläkarens anteckningar.Mässling, difteri och scharlakansfeber drabbade också befolkningen under 1860-talet. 1863 när smittkopporna härjade dog över tre procent av stadens befolkning. Pestepidemier drabbade också staden under olika omgångar. Man försökte isolera sjuka för att minska spridningen. Under slutet av 1800-talet hade hälsosituationen i Linköping förbättrats. Hälsotalen i Linköping var snarare bättre än i andra städer av samma storlek, men sämre än på landsbygden. 1889 påbörjades ett nytt länslasarett i staden. Det gamla lasarettet vid Hospitalstorget, som hade sin grund i det medeltida hospitalet, täckte inte behovet. På en tomt söder om Trädgårdsföreningen byggdes Länslasarettet som öppnades 1895 och hade 151 platser och kostade 400 000 kronor att bygga. Det låg på samma plats som det nuvarande universitetssjukhuset.
 
På 1920-talet delades verksamheten upp i en medicinsk och en kirurgisk del. I början av 1900-talet fanns även en särskild filial för behandling av tuberkulossjuka, 1929 skapades länets centrallasarett i Linköping. Då fanns det 339 platser med olika specialiteter: kirurgi, medicin, öron-, näsa- och halssjukdomar. Antalet platser och nya specialiteter tillkom bland annat ett särskilt barnsjukhus. Fattighuset
Fattighuset låg vid Stångån i gård nummer 25, sedan 23 och 24, numera är adressen Hamngatan 5-7. Husen var trånga och smutsiga. I gård 25 bodde 50-60 fattighjon, de flesta gamla. Hjonen fick arbeta efter förmåga. De tillverkade kängor till fattiga barn och de kvinnliga hjonen vävde och spann. Allmänheten kunde anlita ett fattighjon för ett uppdrag. Annars fick de inte lämna fattighuset. Om de misskötte sig genom att till exempel inte arbeta tillräckligt, straffades de med mindre mat. Tillfälligt bodde också föräldralösa barn och sinnessjuka.1868 fick Linköping sin första tandläkare i Carl-Oswald Koch. Han tjänstgjorde på Drottninggatan 22, i hörnet med S:t Larsgatan. Han var stadens tandläkare i nästan fyrtio år. Koch var aktiv i väckelserörelsen och gav ibland fri tandvård åt fattiga. 1901 fick Linköping sin första kvinnliga tandläkare Alva Lindqvist. Hon var liksom Koch också engagerad inom kyrkan. Hon hade sin praktik på Drottninggatan 44 i hörnet med Alvgatan. (Den lilla gatan hette från början Alvagatan, efter sin tandläkare.) 1908 hade tandläkare Enoch Österberg på uppdrag av stadens skolråd undersökt 400 barns tänder och funnit att endast åtta av dem hade friska tänder. 1910 öppnades därför en särskild skolklinik för tandvård på Linnéskolan för att förbättra barnens tänder.
Annonser