Linköpings historia.3 av 5…

1850–1900 Teknisk utveckling
Tidsperioden präglades av tillväxt i befolkningen, förändring av stadens bebyggelse och inte minst modernisering och utbyggd infrastruktur. Ståndsamhället avskaffades och klassamhället växte fram, arbetarna ökade i antal och borgarnas makt byggd på ägande och ökade inkomster. Man kunde nu arbeta sig upp till en högre social position även om inte alla uppkomlingar blev accepterade. Utlänningar var sällsynta och behandlades med misstänksamhet och inskränkthet. Stadsfullmäktige styrdes av starka män, både tjänstemän och entreprenörer. 1863 hade Linköping endast 6 500 invånare men befolkningen ökade allt eftersom tiderna blev bättre.
Staden växer////På 1850-talet anlades Drottninggatan i söder och Kungsgatan i norr. Två nya torg anlades, Hospitalstorget och Trädgårdstorget. Nygatans sträckning började anläggas. S:t Larsgatans sträckning förlängdes ned till hamnen. För hundra år sedan var S:t Larsgatan delad i tre olika gator med olika namn, Bokbindaregatan, Hamngatan och Nykvarnsgatan.  Även Platensgatan och Apotekaregatan förlängdes i takt med att staden växte. De flesta hus var byggda av trä men stenhusen ökade i antal.Under 1860-talet diskuterades hur hela Sveriges styrelse kunde förändras för att bli lite mer demokratiskt. 1862 fattade riksdagen beslut om kommunal självstyrelse där kyrkans frågor och övriga frågor skiljdes åt för första gången. Linköping inrättade stadsfullmäktige , medan i andra städer kunde det kallas kommunalstämma eller fortfarande allmän rådstuga. Kommunerna fick större självständighet mot staten och kontrollerades närmast av länsstyrelsen i vissa frågor. Vårt första stadsfullmäktige 1863 hade 30 ledamöter som representerade staden. De var snickare, handlare, fabrikörer, guldsmed, byggmästare, apotekare, läkare, smed och så vidare. Även domkyrkoförsamlingen utsåg vid en extra sockenstämma kyrkoråd och skolråd. Det var också ett steg i demokratisk riktning. Skolan hade fortfarande kyrkan som huvudman.
Fängelset:
I varje cell fanns Nya testamentet, en katekes och en andaktsbok för fångar. Fängelsepredikanten skulle ha regelbundna religiösa samtal med fången och hålla gudstjänster varje söndag. I de mindre cellfängelserna hölls dessa i korridoren, men fångarna måste stå kvar i sina celler med dörrarna på glänt för att inte komma i obehörig kontakt med varandra.
Predikanten ledde kristendomsundervisning och annan utbildning, obligatorisk för alla fångar upp till 35-årsåldern. Predikanten svarade också för biblioteksverksamheten. Han ägnade sig dessutom åt sociala frågor och inbjöd ideella föreningar till fängelset för att hjälpa fångarna till positiva kontakter inför frigivningen. Predikanten blev på så vis länken mellan den ensliga cellen och det fria samhället.// Fattigvården :Att ta hand om alla fattiga människor var socknens ansvar. Det var svårt att flytta för en fattig eftersom ingen egentligen ville ha ansvaret för försörjningen. Långa tvister, som kunde ta flera år, utspelade sig mellan de olika socknarna om vem som skulle ta hand om någon som var sjuk, fattig eller handikappad. Alla socknar hade egna bestämmelser och försökte på olika sätt hjälpa till med ett mål gratis mat, en övernattning och ett mål mat eller att dela ut ordentligt med mat till de fattiga. Maten såldes ofta för att få brännvin eller något annat nödvändigt och så stod man snart utan sin mat. Ett långvarigt olöst problem som gjorde att den som hamnade i fängelset såg det positiva i att i alla fall kunde se fram emot både mat, husrum och kläder, även om de var randiga.
En sommarrestaurang i morisk stil, en träbyggnad med mycket snickarglädje byggdes samma år. Mitt i huset låg en stor vinterträdgård, som en ljusgård rakt igenom båda våningarna. Man byggde på huset flera gånger genom åren. Tyvärr brann den populära restaurangen ner 1977.En musikpaviljong där man kunde lyssna på friluftskonserter fanns i närheten. Under 1890–talet hade man flera ballonguppstigning i parken. En reporter som fick åka med ger i Corren en mycket levande beskrivning av ballongfärden och hur svårt det var att stanna på ett öppet fält.

Förbättrade kommunikationer tåg och båt

Under 1800-talets andra hälft förbättrades kommunikationerna betydligt. Persontransporter hade tidigare haft sin knutpunkt vid Stångebro gästgiveri. Där hade man runt 70 hästskjutsar per dag år 1762. Postväsendet ombesörjde även persontransporter

Så kom båttrafiken, först byggdes Göta kanal som stod klar 1832. Snart fanns ångbåtar som skötte persontrafiken mellan Linköping och Stockholm. Ångfartyget ”Ormen långe” trafikerade sträckan Stockholm och Linköping sedan 1830-talet. Från 1840-talet fick båten sällskap av propellerångaren ”Linköping” som hade tillverkats på Motala verkstad.Järnvägen började byggas på 1850-talet men först 1872 var sträckan Linköping – Norrköping invigd. Resan tog då närmare två timmar! Den stora dagen firades under högtidliga former med alla honoratiores från både Norrköping och Linköping. På kvällen dinerade de hos landshövdingen på Linköpings slott. Övriga festade på stadens krogar. Glädjen var stor över att man nu kunde resa med tåg ut i världen.Stationsbyggnaden har ritats av SJ chefsarkitekt Edelsvärd som sammanlagt har ritat 297 svenska stationshus, alla i historiska byggnadsstilar. Huset skulle kunna var ett franskt vin-slott i renässansstil men man har byggt till två låga flyglar som förstör lite av det intrycket.De smalspåriga järnvägarna byggdes ut som ett nätverk i landskapet. En industri som verkligen utnyttjade järnvägarna i Östergötland var Sockerbruket. Alla sockerbetor från östgötaslätten kördes på smalspårig järnväg direkt in till fabriken och alla produkter kunde sedan enkelt transporteras vidare till förädling. Detta startade vid 1900-talets början och fortsatte i 50 år till sockerbruket lades ner 1955.

Kinda kanal

Kanalen påbörjades vid 1800-talets början men utbyggnaden blev lagd i malpåse efter en olycka, först under åren 1865 – 71 byggdes den färdigt. Den betalades i huvudsak med statliga medel som ett sätt att lindra den svåra nöd som rådde i de isolerade trakterna i södra Östergötland vid den tiden. Dess främsta syfte var att bli en transportled för timmer och jordbruksprodukter.När Linköping äntligen kunde börja med utlandshandel 1874 blev det bättre fart på stadens ekonomi. Innan hade det varit en föga expansiv handel och nästan bara produktion för lokalt bruk, inget för export.  För att kunna bli en stapelstad som hade rätt att handla med utlandet behövde man ha ett tullhus och ett sjömanshus där sjömän registrerades vid på- och avmönstring.1857 muddrades Stångån och rätades ut så större skutor kunde ta sig fram. Hamnen byggdes ut och 1867 sträckte den sig från Nykvarn till Tinnerbäcken då den var som störst. Här låg långa rader av lastfartyg, passagerarbåtar, pråmar, fullt med skutor och hög aktivitet rådde med hamnkranar som skötte lastning och lossning. Den nyanlagda Kinda kanal var en viktig transportled från södra Östergötland. De smalspåriga järnvägarna låg snart som ett spindelnät i landskapet och löpte från olika håll in till i staden och hamnen.Stångs kvarn hade uppförts 1803 vid ett vattenfall i Stångån. När Kinda kanal blev klart flyttades fallet nerströms till Nykvarns sluss. Byggnaden kunde då användas som tillfälligt tull- och sjömanshus innan det nya tullhuset var färdigt.Det nya tullhuset var klart 1876 och här fanns plats för Kinda kanalbolaget, tullexpedition, sjömanshus och magasin samt bostäder till tulltjänstemännen. Stångs kvarn användes som magasin för chokladvaror från Cloetta som skulle exporteras, vilket gav bra tullinkomster till staden.Linköping fick telegraf 1855. Det var första steget mot en snabbare informationsspridning. Meddelanden knackades ner på Morsealfabetet och skrevs ut på smala pappersremsor. På 1850-talet tog det två dagar att få fram ett brev från Stockholm till Linköping. Tidningen Corren kom bara ut på onsdagar och lördagar, så färska nyheter var något nytt. Tidningen försågs med en särskild rubrik” Dagens telegrafrapport” med nyheter från hela världen. En särskild telegrafkommissarie, med hög status, ansvarade för tekniken.Att arbeta som telefonist blev ett verkligt kvinnoyrke. Linköpings telefonnät knöts ihop med Norrköping 1886. Föreningen som drivit utvecklingen lämnade nu över ansvaret till ett privat företag, Hagelins telefonbolag i Stockholm som flyttade in i lokaler i Östgötabankens tornbyggnad. 1887 tryckte de Linköpings första telefonkatalog. 1894 fick Linköping även en rikstelefon. Det tog dock lång tid innan telefonen blev var mans egendom.

VIDARE NÄSTA SIDA.