Kopparbo/historia.nrkp komun

Kopparbo/bråvikens strand

Kopparbo ligger i en sydsluttning vid Bråvikens strand, mellan Kolmårdens Djurpark och Bråviksbrantens Naturvårdsområde, knappt 3 mil från Norrköpings centrum. Bebyggelsen utgörs av ca 80 hus av skiftande ålder på ömse sidor om en bäckravin. Cirka en tredjedel av husen används som bostad året runt, övriga används som sommarbostäder. De som idag bor året runt i Kopparbo är i många fall pensionärer eller arbetar i Djurparken. Några arbetar i Norrköping. Kopparbo har utvecklats från några torpställen med tiotalet invånare på 1700-talet via ett expanderande fiskesamhälle i början av 1900-talet till ett villasamhälle med ca 200 invånare under sommarmånaderna på 2000-talet.Arbetstillfällen i närområdet var en av förutsättningarna för expansionen kring år 1900. Det fanns arbeten i skogen, i marmorgruvor och inom marmorindustrin, på tegelbruk och sågverk.
Fisket var också viktigt. 1935 startade en vägförening för att sköta vägen från allmänna vägen ner till bryggan och de sista husen utefter stranden. Kopparbo elektrifierades 1940. Jordbruket minskade succesivt och upphörde helt kring 1950. Det blev en ny byggnadsplan 1958 och en ny vägförrättning 1961. Byggnadsplanen klassade Kopparbo som fritidsområde och ca 30 fastigheter avstyckades på gammal jordbruksmark mitt i Kopparbo. Arbetstillfällena kring Kopparbo minskade. Förutom att fisket blev sämre så upphörde sågverk, tegelbruk och marmorindustri. Åretruntboendet ersattes av sommarboende och på 1970-talet bodde man året runt i endast 7 fastigheter.
1964 startade Kolmårdens Djurpark.
 
Verksamheten expanderade med Vildmarkshotellet och Tropicariet. Åretruntboendet ökade med pensionärer och anställda vid Djurparken. Vägarna asfalterades början av 1990-talet. 2001 köpte Vägföreningen resterande obebyggd mark av vilken en del klassats som naturvårdsområde. En ny detaljplan trädde i kraft 2004. Byggrätten ökade och husen rustades. Alla fastigheter fick kommunalt vatten och avlopp 2005. Med början kring 1880 byggdes många nya hus. Huvuddelen av marken friköptes av torparen i Kopparbo. Han arrenderade ut mark till ett tiotal nybyggen och byggde även egna hus för hyresgäster. Fabrikörer från Norrköping byggde sommarvillor vid stranden. Fiskare och arbetare från närområdet byggde hus i mera skyddade lägen. Sommargäster hyrde rum under sommaren. Reguljär båttrafik började angöra Kopparbo kring 1880, en ordentlig väg byggdes från Sandviken 1895 och en affär etablerades 1907. Det var nu som hela området började kallas Kopparbo. De rika Norrköpingsborna gav dessutom en kraftig ekonomisk injektion i ett fattigt samhälle. Kring 1910 började husägarna friköpa sin mark. När L.J. Pettersson dog 1920 styckade sterbhuset av och sålde nästan all den mark som var bebyggd.  Båttrafiken började minska på 1930-talet. 1947 slutade trafiken helt. Fisketransporterna övertogs av lastbil som kom och hämtade vid bryggan.
 
Den mesta trafiken till och från Kopparbo måste fram till 1900-talet ske på Bråviken. Men Bråviken har dessutom fungerat som en viktig transportled. Genom alla tider har det varit spännande för folk i Kopparbo att studera båtarna på Bråviken. Det är intressant idag och det var säkert lika intressant för 1000 år sedan. Trafiken har ändrat karaktär och intensitet. Fartygen har ändrat skepnad. Men deras gång över stilla eller upprörda vatten har alltid varit fascinerande. Det fanns vikingabosättningar kring Boda-viken på 900-talet och deras fartyg måste ha passerat Kopparbo. När Norrköping utvecklades som handelsstad på 1600-talet började fraktskutor att passera. Sedan kom ryssarna över Bråviken kring 1720 och brände både Norrköping och den omgivande landsbygden. Fram till början av 1800-talet var det enbart roddbåtar och segelfartyg som passerade. Men 1820 kom den första hjulångaren ”Norrköping”  vilket måste varit en chockartad upplevelse för de ca 20 personer som då bodde i Kopparbo. Fartyget gick till Stockholm men kom inte tillbaka förrän efter 4 månader på grund av tekniska besvär. Sedan blev det ytterligare några problemfyllda resor under 1821 tills ägarna tröttnade på tekniken och rev bort ångmaskinen. Fartyget blev sedan en ren seglare, tydligen en ganska dålig sådan, för den förliste efter några år. 1826 kom nästa försök med ”Ormen Långe”, som pressade ner restiden Norrköping – Stockholm till 18 timmar. Under dessa timmar kunde man dessutom njuta av att bli serverad av en ”skänkjungfru”. Men fartyget var mycket svårmanövrerat och måste övergå till enklare kanaltrafik efter några år. Under en kanalresa lade den sig att vila på Roxens botten där den lär ligga än i dag.

På 1830-talet tillkom många nya hjulångare med namn som ”Norrköping”, ”Cometen”, ”Raketen” och ”Östergöthland”. De tre förstnämnda fartygen gjorde 1844 ca 230 resor till Stockholm med totalt 9000 passagerare. Det blir ungefär en båt om dagen som passerade Kopparbo. Senare tillkom ytterligare en båt ”Blixten”.

Men trots namnen presterade ingen av dessa båtar några högre hastigheter (ca 3 knop) och ingen lade till vid någon brygga utefter Bråviken. Efter 1860 kom propellerfartygen. Ångaren ”Norden” blev en trotjänare på traden Norrköping – Stockholm. Den var bekvämt inredd med aktersalong och restaurang som fick servera vin och sprit. Men så kostade det också i början hela 9 riksdaler att åka enkel resa. Det blev alltfler ångbåtar på rutten till Stockholm. Inte ens järnvägens intåg gjorde slut på trafiken. Resan var billig och tog bara en natt. Man sov ombord – sedan man ätit och druckit gott samt spelat vira.

Annonser