HISTORIA OM SÖRMLANDs län OCH DES KOMUNER/STÄDER

Troligen invandrade de första människorna under en tidig del av stenåldern till Södermanland. Efter denna tid inträdde en betydlig höjning av landet. I Stockholmstrakten var landet omkring 70 meter lägre än i dag. Den egentliga invandringen skedde troligtvis från Östergötland och Närke och det land som först togs i besittning var landskapets mitt och högsta delar, vilka var de enda som syntes ovan vattenytan. Äldsta fynden utgörs av ett femtiotal boplatser utan keramik. Från denna tidsepok har man funnit ett antal stenyxor, Lihultyxor. Cirka 96 000 är kända inom landskapet.
Med övergången till bondenäring runt 4000 f.Kr. började man bland annat importera fina flintyxor från Skåne eller Danmark. Alla av bondestenålderns kulturer finns företrädda i landskapet. I takt med landhöjningens effekter befolkades Mälarens och Östersjöns kusttrakter. Rikt representerad av lösa fynd är den yngre stenåldern, och även från bronsåldern finns flera föremål. Centrala platser för bronsålderskulturen fanns i Rekarne och vid sjön Yngaren. Bronsålderns fynd är förnäma men kan inte jämföras med Upplands. Från den del av järnåldern som ligger före Kristi födelse är fynden mycket fåtaliga, i likhet med övriga delar av landet, ibland ansett som en följd av den klimatförsämring som tog sin början ett knappt sekel efter bronsålderns slut. Tiden efter Kristi födelse är mer fyndrik.
Guldfynden från 400- och 500-talen är många. Det största kända guldfyndet i Sverige gjordes 1774 på Tureholms ägor och vägde mer än 12 kilogram. Troligen kom guldet på något sätt från goternas krigiska aktiviteter, som medförde att romarriket utbetalade enorma mängder med guld för att köpa fred längs gränsen. Från samma tid är Uppsa kulle, som är landets största kungshög.
Talrikare är fynden i folkvandrings- och vikingatidens välkända gravfält. Till järnålderns slutskede hör också ett flertal anträffade silverskatter. Södermanland är mycket rikt på gravhögar, stensättningar och borglämningar av olika slag. Näst Uppland är det rikast på runstenar, omkring 300 stycken, av vilka ungefär 60 helt eller delvis har metrisk form. Äldst är stenen vid Skåäng nära Vagnhärad, som bär en inskrift med äldre runor från 500- eller 600-talet, och en senare med yngre. De allra flesta finns i de bördiga slättbygderna. De flesta är resta vid vägar eller vattenleder. Påfallande många står längs Eriksgatan. Det äldsta inhemska belägget på namnet Svitjod finns på en runsten i Aspa. Av högt intresse är Sigurdsristningen som bevisar att Sigurdssagan varit känd i Sverige. Många andra stenar talar om vikingafärder såväl i öster- som västerled. Dessa fynd visar att rika skatter vunnits under dessa tåg, liksom att det varit en livlig handel.
Nyköpingshus.
Kristendomens tidigare missionsverksamhet i Södermanland var förlagd till nordvästra delen, vars befolkning synes ha varit kristnad och haft en sockenindelning redan vid 1000-talets mitt. Rekarne utgjorde det första stiftet i Svealand. Sankt Eskil var biskop där. Det Tuna (nu Eskilstuna) där han bodde är nämnt som biskopssäte i ett påvligt dokument från omkring 1120, liksom även Strängnäs, Västerås och Sigtuna. Trots allt hölls landstingen ännu i senare hälften av 1300-talet i Strängnäs. Troligen 1184 fick Södermanland ett cistercienskloster i Julita och i början av 1200-talet Vårfruberga kloster (cistercienserna). De följdes under andra hälften av 1200-talet av ett dominikankloster i Strängnäs och ett franciskankloster i Nyköping. 1493 stiftades ett kartusiankloster i Mariefred. Som handelsort och fäste fick Tälje, omtalat redan hos Adam av Bremen, och småningom ännu mer Nyköping betydelse. Södermanland var lagsaga med egen lagman före 1296. Landskapet hade egen lag, Sudermanna lagbok, stadfäst 1327.
Om Södermanlands tidigare politiska historia känner man inte till så mycket. Enligt de befintliga sagorna är det troligt att det fanns olika småkungar. Först med Folkungatiden uppkommer historiska uppgifter. Södermanland gavs då gång på gång som förläning åt hertigar av Folkungaätten. Under folkungatiden intog Södermanland en administrativ särställning, då det utgjorde Magnus Ladulås hertigdöme innan hans tronbestigning och senare utgjorde kärnlandet i Erik Magnussons landområde. Kusthäraderna och Rekarne förefaller ha varit landskapets mest odlade bygder under medeltiden. 1300-talets störste jordägare i Sverige, Bo Jonsson Grip, som uppförde och gav namn åt Gripsholm, hade sina besittningars centrum i Södermanland, vars vapen utgörs av hans fabeldjur.
Unionstidens strider utkämpades till stor del i Södermanland. Karl Knutsson (Bonde) överrumplades i februari 1457 i Strängnäs och Kristian I slogs 1467 i slaget vid Julita nära Katrineholm. Gustav Vasa valdes till konung i Strängnäs 1523. Därefter började en epok av stor utveckling. Slotten byggdes om och utrustades, städernas handel utvecklades raskt, jordbruket fick ett oerhört uppsving liksom trädgårdsskötseln, bergsbruket främjades och nya industrier växte upp. Södermanland var under Vasatiden liksom senare rikast på adelsgods i Sverige. Under Gustav Vasas kyrkoreduktion och reformer förhöll sig landskapets befolkning i allmänhet lojal.
Under Gustav II Adolfs och Karl XI:s regeringar anlades fabriker och manufakturverk i Södermanlands städer. Krigen ökade efterfrågan på stångjärn, kanoner, stick- och huggvapen, harneskplåtar och andra bearbetade järnvaror. Landskapet själv var under 1600-talet förskonat från krig och har sedermera endast en gång utsatts för fientliga härjningar, nämligen 1719, då Östersjökusten med städer, bruk och herrgårdar skövlades och brändes av ryska trupper. Genom segern vid Baggensstäket slogs fienden tillbaka och Stockholm räddades.
Frihetstidens industriella uppsving märktes relativt litet i Södermanland. Däremot ivrade myndigheterna för uppryckning av jordbruket. Det stora uppsvinget för denna kom emellertid först med 1840-talets rationellare drift. Frälsejordens ökade utbredning påverkade byutvecklingen i landskapet. Södermanland hade redan tidigare haft en svagare byutveckling jämfört med övriga Mälardalen, men nu drogs många underlydande byar in direkt under godsdriften, som i stor utsträckning fick karaktären av stordrift från ett brukningscentrum. En specifik agrar samhällsmiljö skapades genom sammandragningen av befolkning och bebyggelse. Man kan se det som en agrar motsvarighet till de många små industricentra som växte fram på landsbygden. Statsystemet växte fram.
Hela 1700-talet och det tidiga 1800-talet präglas av ett starkt reglerat näringsliv. Vissa nya idéer bröt dock fram. Ett konkret utslag av detta var grundandet av Eskilstuna fristad. Bredvid den gamla stånds- och privilegiestaden Eskilstuna anledes en frimarknad där ett mer modernt avreglerat metallhantverk släpptes fram. En nydaning inom industrin inträdde med 1830-talet, då bland andra Munktells mekaniska verkstad i Eskilstuna grundlades. Jordbruksrationaliseringen hämtade en rad av sina maskiner från Eskilstuna.Gränsstenen mellan Södermanland och Uppland på Palmstedts hus på Västerlånggatan 27.
Landskapet är fornhistoriskt. I och med införandet av Magnus Erikssons landslag omkring år 1350 infördes häradsindelningen i landskapet och ersatte därvid den forntida indelningen i härader (hundare). Tidigt fanns Telgehus län.
År 1683 fördes länen Gripsholm, Nyköping och Eskilstunahus samman till att bilda Södermanlands län. 1714 utbröts östra delen till det nybildade Stockholms län.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s