Historia om Svärtinge, Kvillinge,åby,krokek och simonstorp

Svärtinge:
är en tätort i Norrköpings kommun, med 2 910 invånare. Samhället ligger 10 km nordväst om Norrköping, längs riksväg 51 mot Finspång på den norra sidan av sjön Glan. Tidigare fanns mest sommarstugor och mindre hus byggda på skogstomter i Svärtinge. Nu är permanentbostäder vanliga. Service som finns på orten är bland annat låg- och mellanstadieskola, fritidsgård, förskolor, kyrka, idrottsplats, elljusspår, badplats, butik, kiosk, frisör, restaurang och idrottsförening.Alldeles norr om Svärtinge finns en mängd mindre skogssjöar, varav vissa lämpar sig för såväl bad som fiske. En av dom är sjön rist.
På senare tid har Svärtinge blivit ett av de mer välbärgade områden  Kring Svärtinge gård
finns lämningar som visar på 2.000-årig kulturhistoria, bl a en förhistorisk åker och järnåldersgravar. Norr om gården, ut mot Bonäsudden finns en slåtteräng där slåtter återupptogs 1992. Herrgården, som är från 1700-talet, ägs av Norrköpings kommun . Vid Loviseberg, någon kilometer nordväst om Svärtinge, rinner en bäck djupt nerskuren i en ravin. Bäcken slingrar sig fram genom skog och lövlund. Här växer ormbunkar och det sällsynta gräset storgröe. Miljön är spännande och lite svårframkomlig, som gjord för ett äventyr. Norr om Svärtinge finns en fin barrskog, som till största del består av gles tallskog med blåbärsris, enbuskar och små ekar. Här finns ett elljusspår och flera trevliga stigar att promenera på. I skogen kan du plocka blåbär och svamp och  I kanten av Glan ligger tingsbröten ett brett vassområde. Området är fågelrikt med ovanliga och intressanta arter som kornknarr och småfläckig  sumphöna.
Båda dessa arter kan du, om du har tur, höra nattetid. Passa på att ta ett dopp efter fågelskådningen. Här finns två badplatser att välja på. Sydost om Svärtinge ligger ett vackert odlingslandskap(svärtinge udde).Sydost om Svärtinge ligger ett vackert odlingslandskap. Här finns 2 km markerad vandringsled som går genom en blomsterrik slåtteräng och genom betesmarker med enbuskar och grova gamla ekar. I området finns också gott om fornlämningar såsom ett mindre gravfält och skärvstenshögar.

 

Åby och Jursla  1700- och 1800-talets bondesamhälle – långt innan Åby och Jursla fanns som samhällen. Dagens Åby föddes när järnvägen kom 1866.Forna tiders centrum i socknen har växlat. Först vid kyrkbyn kring Kvillinge kyrka, vars äldsta delar tros vara från 1100-talet. Därefter Qvarntorp, området vid den nuvarande brandstationen och Västra Lund. När gästgivargården byggdes vid det som då kallades Lilla Åby 1638 och Kvillinge fick ett tingshus året efter förflyttades socknens tyngdpunkt dit.

Gästgivargården ligger kvar mitt emot UnoX, men har givetvis förändrats genom årens lopp.Det första tingshuset låg där Missionskyrkan nu ligger.I nästan 300 år blev det här en medelpunkt i socknen drottning Kristina, med uppvaktning och mycket bagage, 1654 stannade över natten och intog två måltider inför den fortsatta resan till Rom. Gästgivargården upphörde 1923, men fortsatte i ett tiotal år till som taxirörelse. Den siste gästgivaren var Ferdinand Nöjd, som inte körde häst utan hade bil,Kvillinge hade redan då många stora gårdar. Björnviken, Björnsnäs, Ekeby, Krusenhov, Loddby, Lida och Nylund är några säterier .Qvillinge arbetareförening. Den startades1869 av Kvillinges första skollärare Anders Petter Rehnström för att ta hand om bland annat utbildning samt sjuk- och begravningshjälp. Han blev sedan kvar som ordförande i 30 år .
I december 1870 fick föreningen en egen nybyggd lokal vid stora landsvägen, som då gick genom Åby. Men bygget tärde på ekonomin och efter några år såldes huset till Qvillinge socken, som behövde lokal för en skola – i dag Åbymoskolan, fast då hette den Åbyskolan. Redan 1828 togs de första initiativet att inrätta en folkskola så när folkskolestadgan kom 1842 fanns det redan en skola i Kvillinge. Vid sekelskiftet 1800-1900 fanns det fem fasta småskolor, vid kyrkan, Åby, Trönäs, Hult och Sten.
 Den tyska affärsmannen Peter Kruce, adlad Crusebjörn, arrenderade 1638 ett kronohemman i den by som då kallades Lilla Åby. Där startade han Lilla Åby gästgivaregård. Gästgivaregården har med säkerhet varit i funktion från 1639. Den låg lämpligt till med skjutsning åt Krokek, Simonstorpoch Norrköping. Många kända personer har övernattat, ätit eller bytt hästar här, t.ex. Erik Dahlbergh (flera tillfällen 1669-1683), Axel von Fersen, Christina Nilsson (1907) och Kata Dahlström (8 november 1915). Carl von Linnébeskriver gästgiveriet i samband med sin s.k. Östgötaresa. Drottning Kristina med uppvaktning stannade en natt här 1654 under sin resa till Rom.
Bråbo härad lät 1639 uppföra ett tingshus strax intill gästgivariet, där Åbylundskyrkan nu står. Det var ett ganska litet hus, 10,2×6.6 meter stort. År 1715 var huset i ganska dåligt skick och behövde repareras. Men ingenting hände, och 1742 var huset helt fallfärdigt. 1755 såldes huset på auktion och flyttades. Ännu på 1960-talet fanns huset kvar, beläget vid Korshällan väster om Herrsjön. Redan 1653 fanns en krog i Åby, den låg vid vägskälet mot Krokek och Simonstorp nära nuvarande Åby centrum. Krogen kallades Bocksten och fanns kvar fram till början av 1800-talet.
Åbymoskolan från 1918
I Torshag startade Torshags skola 1858, de barn som arbetade i bomullsspinneriet där fick undervisning på raster. Åby skola startade i en byggnad 1875. Åbymoskolans nuvarande byggnad är från 1918. Vid en brand i skolköket den 7 maj 1923 förstördes den tredje våningen och denna har sedan dess ett något annorlunda utseende.
Krokeks socken bildades på 1500-talet genom en utbrytning ur Dagsbergs socken.1 maj 1885 införlivades delar norr om Bråviken som tidigare tillhört Konungsunds socken, Björkekinds härad och Östra Stenby socken, Östkinds härad. Häradstillhörigheten för dessa områden ändrades senare, 1891 för Björkekinddelen och 1895 för Skärkindsdelen.
Vid kommunreformen 1862 övergick socknens ansvar för de kyrkliga frågorna till krokek församling och för de borgerliga frågorna till Krokeks landskommun. Landskommunen inkorporerades 1952 i Kolmårdens landskommun och ingår sedan 1971 i Norrköpings kommun.Församlingen uppgick 2010 i Kolmårdens församling.
Socknen har tillhört samma fögderier och domsagor som socknens härader. De  indielta soldaterna tillhörde Första livgrenadjärregementet, Östanstångs kompani och Andra livgrenadjärregementet, Liv-kompaniet. Krokeks socken ligger nordost om Norrköping på Kolmårdens sydsluttningen mot Bråviken. Socknen är en starkt kuperad skogs och bergsbygd. Järnvägen mellan Norrköping och Nyköping passerar genom socknen, numera stannar tåg i Krokek vid stationen Kolmården. Även E4:an passerar genom socknen. Här ligger också Krokeks konvent vid ruinerna efter Krokeks kloster.
Kända från socknen är boplatser från stenåldern, några gravar från bronsåldern samt fyra gravfält från järnåldern. Namnet (1440 Krokeekina) kommer från klostret och gästgivargården Krokek. Namnet härrör från den krokväxta ek som förr var gränsmärke mellan Östergötland och Södermanland.
Krokeks ödekyrka
Eriksgatan
De medeltida kungarna måste ge sig ut på eriksgata för att besöka de olika landskapstingen där de skulle ta emot folkets trohetsed. Vid färden från Södermanland till Östergötland måste de passera Kolmårdenen skogar.Färdvägen utefter eriksgatan var naturligtvis inte bara kungarnas paradväg utan det var även dåtidens E4, landsvägen som förde ryttarna från Uppsala eller Stockholm och vidare söderöver. Men ve den ryttare som ensam efter mörkrets inbrott gav sig ut på resa i den stora, vildvuxna Kolmårdsskogen. Läs om rövare i Kolmården. Kungsgården vid Bodaviken
.
Man förmodar att det var vid Bodaviken som östgötarna tog emot den nyvalda konungen av sörmlänningarna för att sedan i sin tur föra honom över Bråviken till Svinesund (nuvarande Svensksund) och vidare till Smålandsgränsen. Det var så sent som 1925 man fann det område vid Bodaviken (intill nuvarande campingen) där man förmodar att landets konungar bytt lejd och gisslan under många århundraden. Utgrävningen uppvisade den största och förnämsta gården i Svintunadalen.
Gårdsanläggningen består av 12 husgrunder och minst 41 gravar. Dessa vittnar om att här funnits en gård redan på 600-talet. Där har vikingar bott och säkerligen har den lilla skyddande hamnen nedanför Fridsäters trädgård varit en lämplig utgångspunkt för vikingafärder. Svintuna har alltså vuxit upp vid en viktig punkt på den gamla färdvägen mellan Götaland och Svealand.1853 invigdes den nya vägen mellan Åby och Strömsfors. Man slapp då den kurviga och backiga sträckningen över Kolmårdsbergen. Istället blev det en naturskön väg, först utefter Bråviken och sedan uppför en lång men inte alltför brant backe där man så småningom får en svindlande utsikt över Bråviken.
Järnvägen tillkom inte förrän betydligt senare så från den nya riksettan kunde man se alla herrgårdarna i sluttningen upp mot Kolmården. Dessa fick visserligen en väg mellan sig och sjön men trafiken var ju inte så tät och bullrig på den tiden. Vägen invigdes av Oscar I på dennes födelsedag 4 juli. Cermonien ägde rum på en platå intill vägen. Men Oscarshäll, soluret och den fantastiska utsikten finns kvar. Dessutom finns där en nyuppsatt orienteringstavla som hjälper besökaren att identifiera öar, kyrkor m m. Men undvik ett besök middagstid i strålande sol för då bländas man av glittret i Bråviken.Drottning kristinas väg:
Kolmårdsskogen har under alla tider varit fruktad av de människor tvingats färdas genom skogen. Rövarna var beryktade och det finns sägner om rövare i varenda grotta i Kolmården. Den första farbara vägen genom Kolmården påbörjades en bit in på 1600-talet mellan Gamla Krokek och Kila kyrka. Senare under 1600-talet fortsatte man från Krokek fram till Åby. Denna väg fick namnet Drottning Kristinas väg. Senare kallades den Kungsvägen. Mycket av den gamla vägen finns kvar och är fullt farbar. Det går att åka med bil från Åby via Strömsfors och Stavsjö till Ålberga i Sörmland. Bara några bitar av vägen är nya sedan 1600-talet. Från Strömsfors till Åby går den vägen genom skogarna utan några avvikelser från den ursprungliga sträckningen. Vägen slingrar sig uppför branta backar och fortsätter sedan upp på det så kallade Kolmårdes tak för att sedan brant störta ner till Åby. Det var denna del av vägen som en gång i tiden var mest utsatt för rövare i hela Kolmården. Historien säger att de som färdades från söder genom detta mörka, stora och tysta skogsområde inte kunde andas ut förrän de kommit fram till Krokeks gästgivargård.Simonstorps Historia
Första gången namnet Simonstorp nämns är 1329 i ett brev, men man vet inte säkert att det är vårt Simonstorp. Som i de flesta fall när man försöker få fram uppgifter från gamla byar, så träffar man först på gårdsnamn. Här i Simonstorp nämns redan 1381 Myckelmossa eller Möclamosa. Det var i samband med ett jordbyte mellan Olof Ingevaldsson och Ingevast i Anunna. I 1543 års jordebok är Myckelmossa skrivet som kronogods och Måns brukade jorden. Det är skrivet att han hade ”god åker, passlig äng, gott fiskevatten, utrymme och mullbete samt timmerskog och vedbrand, varemot ollonskog saknades”.
I 1600 års jordebok finns ytterliggare några namn och gårdar, Måns i Simonstorp, Anders i Tummetorp, Anders i Espedal, Per i Ålgöl, Jöns i Mjälnäs och Håkan i Tegnetorp samt krono¬torparen Per i Köpshult.De som brukade gårdarna i skogen ägde i de flesta fall aldrig marken. Det var först kronan och sedan de stora jordbruksgårdarna i Kvillinge, t.ex. Malmö gård, Björnsnäs med flera, samt även köpmän och borgare i städerna som ägde våra skogsgårdar. Med tiden har det mesta av skogen och gårdarna ägts av olika bruk. Det var Stavsjö bruk och Stens bruk på 1600- och 1700-talet. Därefter ägdes socknens skog mest av Finspongs Styckebruk, som omkring 1850 började köpa upp våra skogar.
Från 1918 har det till stor del varit Fiskeby Fabriks AB som har varit ägare till skogen. Från 1986 tillhör nu det mesta av skogen Holmens Bruk AB, sedermera MoDo AB och Holmen Skog AB.
Från början var det de gamla järnbruken som behövde mycket skogsmark för att få bränsle till sin tillverkning. Vi vet att både Stavsjö och Finspong bl.a. tillverkade kanoner. Det blev sedan mindre efterfrågan på krigsmaterial, och tekniken gick framåt, och då började istället papperstillverkningen.
Därför blev det Fiskeby och Holmen, som köpte skogen.
På 1600-talet blev våra största gårdar säterier. Det var Myckelmossa 1662, Rodga 1681 och Tegnetorp 1704. Simonstorp tillhörde från början Kvillinge socken. Samtidigt som vår kyrka byggdes 1649 50 blev Simonstorp egen socken. Simonstorp var sedan egen kommun fram till 1952, då vi kom att tillhöra Kvillinge kommun, och vid den stora kommunsammanslagningen 1973 kom vi till Norrköpings storkommun.Kyrkan invigdes den 23 eller 26 maj, 1650. Det var drottning Kristina som den 17/2 1640 gav befolkningen lov att bygga en kyrka. Det tog 9 år efter det att det kungliga brevet skrevs tills att man började med kyrkbygget.
Kyrkan kallades Petters kapell efter kyrkoherden i Kvillinge Petrus Petri Franc. Man använde även namnet Kristinas kapell. 1653 fick vi vår första egna präst, Nicolaus Duvaerus. Tidigare var det prästen i Kvillinge som kom till Simonstorp var tredje söndag och vid storhelgerna.
Prästen Nicolaus Duvaerus, eller Dufva, bodde först i Össby i Kvillinge. 1674 byttes Össby ut mot Yddetorp i Simonstorp. Yddetorp var sedan prästboställe fram till 1922 23, då den nya prästgården i samhället byggdes. Det lär ha varit den legendariske Kalle Fjärding (Karl Karlsson), som lade stenfoten till den nya prästgården.
Nio år efter kyrkans invigning inköptes på avbetalning en kyrkklocka, vilken upphängdes i en klockstapel på berget utanför kyrkan. Denna klockstapel brann ner på mitten av 1700 talet. En ny klockstapel byggdes ca 10 år senare, men placerades nu ihop med kyrkan, och där finns den ännu kvar. 1697 var den s.k. Rodgakyrkan färdig. Det var Peter Hellweg på Rodga, som i väveriet sysselsatte så mycket folk att kyrkan måste utökas. 1698 skänkte Hellweg också predikstolen till kyrkan. 1743 inköptes den lilla kyrkklockan.Rodga
På order av Gustav III anlade Peter Hellweg år 1677 ett buldanväveri vid Rodga. Väveriet hade som mest ett 30 tal vävstolar och gav uppehälle åt ca 500 hushåll i Simonstorp och de närliggande socknarna. Buldanväveriet eller som vi säger, segelduksväveriet, upphörde omkring 1855.
Vad vi oftast förknippar med Rodga förutom väveriet är härskarinnan fru Graver, från omkring 1760 till sin död 1819.
Hon kom som guvernant åt Jacob Gravers barn. Denne var änkeman och det blev snart giftermål. Efter Jacobs död gifte hon om sig med Häradshövdingen Brandt. De sista 16 åren av sitt liv var hon ensam härskare på Rodga säteri.
Hon hade enligt sägnen god hjälp av kusken Söderström, som stod i nära kontakt med den onde eller ”phule”. Söderström hade därför mycket hjälp av den sistnämnde.
Det finns många historier om fru Graver och kusken Söderström, som med hjälp av den phule klarade av det mesta, (t.ex. färden på tre hjul hem, alltid fyra hästar, och berättelsen om hemfärden från kyrkan m.fl.). I Hembygdscirkelns böcker ”Simonstorp i våra hjärtan” finns en hel del berättelser om Rodga.

Enligt sägen spökar hon en idag på rodga herrgård och då folk har sätt henne som den svarta damen kallad (agdor).

Simonstorps Gästgiveri

En Franc Krusebjörn fick tillstånd till gästgiveri 1639, och till en krog 1682. Denne Krusebjörn ägde bl.a. Ålgöl, Djupsund, Lilla Brevik, Luvebo och Espedal. Den förste gästgivaren som vi har namn på är Erik Andersson.
Det var det gamla huset vid nuvarande Jägarbo som användes till gästgiveri. Huset är från 1600 1700 talet och är nu, tillsammans med Fridhem intill f.d. Pensionärshemmet, byns äldsta hus. Gästgiveriet upphörde 1918.
Det var ca 10 12 vuxna som arbetade på gästgiveriets gård. Den var på 45 tunnland åker och där fanns kor, sex hästar, 2 oxar, höns, får m.m. Läs mer i Simonstorp i våra hjärtan del 2.Skolan
Skolan kom till Simonstorp 1844. Den första var i Sockenstugan bredvid kyrkan. Av Sockenstugan finns nu bara lite rester av grunden. 1885 flyttades byns skola till prästgården Yddetorp. 1925 invigdes den nuvarande skolan i samhället.
I början av 1900-talet fanns det ytterliggare 3 skolor i socknen, Breviks skola fram till 1940, Rodga skola fram till 1948 och Tegnetorps’ skola fram till 1938. Läs mer i Simonstorp i våra hjärtan del 1 och 3. Järnvägen.
Med början i juli 1863 talet byggdes järnvägen mellan Katrineholm och Norrköping. Det var som mest ca 3300 man som arbetade med järnvägsbyggandet. Det fanns rallare, basar och ingenjörer inhysta i varje hus. Stationshuset byggdes 1865, och låg på östra sidan om spåret. Den 3 juli 1866 öppnades banan för trafik.
Kort därefter öppnade den gamle gästgivaren Wettergren en restaurang bredvid stationshuset.
I slutet av 1950-talet påbörjades ombyggnad av bandelen Åby – Katrineholm till dubbelspår, varvid Simonstorps stinsstation, som tidigare hade varit en strategiskt viktig tågmötesstation, nu blev en obemannad trafikplats.
Postverket drog in posten på stationen och ersatte denna med lantbrevbäring 31mars 1965.
Dubbelspåret togs i bruk i december 1964, och 1965 revs den gamla stationen. Den ersattes med en liten stationsbyggnad på västra sidan, som fungerade som väntsal. Även denna byggnad är sedan några år riven.
På den gamla järnvägsstationen fanns, förutom vanlig väntsal, en mindre väntsal för dem som reste med första eller andraklass. I den norra delen av huset bodde pumparens familj. Pumparen pumpade vatten till ångloken från källan i kärret. Källan finns fortfarande kvar.
I stationshuset fanns även postlokal. Där fick byborna hämta sin post och sköta sina postärenden. Hit kom också posten med tågen, för att sedan köras vidare till socknens gårdar och till t.ex. Rejmyre. Den första tiden kördes posten med häst. Det tog ca 4 timmar till Rejmyre och sedan skulle postiljonen tillbaks på samma dag. Läs mer i Simonstorp i våra hjärtan del 2.Vad vet vi mer om det äldre Simonstorp?
Det har flottats mycket virke på våra sjöar, framförallt på Fläten och Svängbågen. Mellan dessa sjöar, vid Vik, fanns en rälsbana, där virket forslades på vagnar. Efter tippningen i Svängbågen drogs virket över till sågen på andra sidan, och efter den sågens nedläggning, till sågen i Näkna.
I Fläten fanns det också en mindre ångbåt, som drog virkesbuntarna och även transporterade folk. En söndag gick båten på en stor sten utanför Rövarholmen, när folk skulle till kyrkan. Stenen kallas efter denna händelse för kyrkstenen.
Det var inte bara timmer och annan ved som kördes med häst på de olika sjöarna under vintrarna, till sågverk, till stationen samt till de stora gårdarna på Malmölandet, utan det var även mängder av kol som kördes till järnvägsstationen.Kolkörarna kom i konvojer från Rejmyreskogarna och stannade till vid Rödkärr och tömde deras vattenkälla, som låg på andra sidan vägen. Hästarna var många och drack mycket vatten, så att Edit fick hämta vatten till gården tidigt på morgonen innan kolkörarna kom.
Kolet kördes sedan till det stora kolhuset vid järnvägen mot Sme’ns hage. Där kunde man köra upp vagnar och slädfordon på en körbro och tippa kolet. Ibland fanns det tomma järnvägsvagnar inne på stationen och då kunde kolet tippas direkt i vagnarna.
Kolhuset försvann någon gång efter andra världskriget.
Här fanns också linbanan som gick till Rejmyre. Det var glasbrukets ägare som byggde linbanan, när han inte fick någon järnväg från Simonstorp till Rejmyre. Den togs i bruk 1895.Från Simonstorp fraktades sand och annat material med linbanan, som kom hit på järnvägen och som skulle användas vid glastillverkningen. Från Rejmyre fraktades sedan det färdiga glaset och annat gods till det stora järnvägsmagasinet, som låg där nu Östgöta Lantmäns magasin är beläget. Det ursprungliga järnvägsmagasinet förstördes genom brand.
Linbanan upphörde 1926, i samband med att Rejmyre Glasbruk lades ner. Den revs 1930, men vissa lämningar finns kvar att beskåda.
Det har också varit stora bränder häromkring. En stor skogsbrand härjade 1826 hela skogen mellan Fläten och Svängbågen och upp mot Skogsby.Vi har haft två dansbanor i samhället innan Skogsvallen byggdes. Den ena fanns i skogen ovanför vårt s.k. Pensionärshem och den andra fanns i Sme’ns hage. I Sme’ns hage fanns förstås byns smedja, och smeden Widegren bodde i huset intill, som nu heter Granbo.
Det fanns en telegrafstation, som förestods av Gunborg och Sander Larsson, i huset Odensborg, Dalstugevägen 34.
I Marielund, Stybbvägen 4, fanns Hildas kafé. Om man ägde några tioöringar kunde man på 20 30 talet gå dit och både få kaffe och goda kakor.
Det har också funnits hantverkare, t.ex. smed och skomakare.
I byn har funnits två affärer:
Byns första affär fanns i nuvarande fastigheten Björkliden, Kolvägen 4. Huset uppfördes 1900 av handlaren Johan Fredrik Kempe. År 1918 övertogs affären av den nybildade Simonstorps Handels¬förening, som blev Konsum 1926. Konsumaffären upphörde i mitten av 1960-talet.
Den andra var Privataffären i Björkbacken (Dalstugevägen 26), byggt 1901. Där öppnades en lanthandel 1926 av Sten-Olof Schmidt. År 1945 övertogs affären av familjen Nils Pettersson, som på 1960-talet sålde den, och efter ännu ett ägarebyte upphörde affären 1972.
Många föreningar har funnits, och de flesta finns fortfarande kvar. En av de äldsta är IOGT-Logen Trettondags¬stjärnan, som bildades i vår kyrka på trettondagen 1905. De första åren hade föreningen sina möten i en lokal vid Sikar. Omkring 1910 var det nya logehuset färdigt och det finns fortfarande kvar, men har om- och tillbyggts en del under åren.Simonstorps Idrottsförening startades 1931. I början var det inte så mycket fotboll, utan mest allmän idrott. Se separat information angående föreningarnas verksamhet.
En viktig del av aktiviteterna i Simonstorp har varit de offentliga danserna. I början av 1900-talet anordnades det danser på den gamla järnvägsbron, något söder om nuvarande bro, men också på Gästgivaregårdens loge. Vintertid kunde det bli en svängom i stugorna runt Simonstorp.
Den första dansbanan tillkom 1917-18, och låg ett hundratal meter från Smedjan i Sme’ns hage.
I mitten av 1920-talet flyttades festplatsen upp till skogen ovanför Fridhem (f.d. Pensionärshemmet). Det fanns planer på ett Folkets Hus, men dessa realiserades aldrig. När Simonstorps IF bildats 1931 fick de ta över dansarrangemangen, och då idrottsföreningen anlade Skogsvallen flyttades dansbanan dit 1932. I slutet av 1950-talet inleddes satsningen på torsdagsdanser, och då man efter ett par år började engagera de populäraste orkestrarna och artisterna steg besökarantalet kraftigt. Publikrekordet 3688 besökare är från 1975, då Flamingokvintetten spelade dansmusiken.
På grund av de allt högre gagerna, ihop med alltmer skadegörelse av den yngre publiken, upphörde torsdagsdanserna 1985. Sedan dess har danserna arrangerats på söndagskvällar, med en mognare, men fåtaligare, publik.
Annonser