Esteröns historia i bråviken.

Lycksalighetens ö/ ESTERÖN

Esterön är flack och till stora delar Skogbevuxen. Ur kartmaterial från 1690 Kan man se att Esterön då bestod av två ö ar där ”Kalven” är avskild från den övriga delen på kartor från 1836 (150 år. senare) är Esterön endast en ö med en smal landförbindelse.

Då Norrköping fick påhälsning av Ryssar i början av 1700- Talet, skonades Eterön från värre härjningar. Dock togs timmer från ön till kyrkorestaurering i norrköping.Esterön har sedan länge varit bebodd och brukad (Aldhagen). På öns västra del, invid torpet Afrika, finns en gammal omålad byggnad som troligen använts som bl a hölada. Under 1600-talet fanns här två torp, Västra och Östra Esterötorpet. Markerna runt dessa torp användes till ängsmark och skogen fick fungera som betesmark (utmark). Ön har tidigare benämnts Estra och under 1700-talet förekommer även namnet Isterön.
Då Norrköping fick påhälsning av ryssar i början av 1700-talet, skonades Esterön från värre härjningar. Dock togs timmer från ön till kyrkorestaurering i Norrköping. I slutet av 1700-talet blev skogen på ön angripen av ”mask”. Enligt uppgift lämnades skogen
att ”ruttna ner”.
Gården som är belägen vid den stora öppna gräsytan väster om stugområdet, är den äldsta brukningsenheten som redan på kartor från 1690 visar på utvecklat bruk. Runt mitten av 1800-talet var markanvändningen som mest utvecklad med ett stort centralt
åkerområde runt gården samt mindre åkertegar vid torpet i väster (Afrika). Ängsmark för höskörd fanns spridda över hela ön, såväl på Kalven, delar av stugområdet, i ekhagen och strandängen norr om stora gräsområdet samt spridda runt Afrika. I början av 1900-talet var markanvändningen begränsad till att omfatta endast mindre partier runt Afrika och ett koncentrerat område vid den nuvarande öppna gräsmarken som mest
bestod av åker.

 

Jordbruket på Esterön lades ned omkring 1970. Efter detta har åker och ängsmark använts som betesmark. Ekhagen, tillsammans med den öppna stora gräsmarken samt öns sydvästra del, utgörs av nu betad mark, indelad i olika fållor. Från och med 1981 infördes fårbete. Mängden betesdjur är så liten att stora delar av marken växer igen med höga gräs och lövuppslag. De stängsel som finns på ön är i dålig kondition.
Under 1940-talet byggdes ca 20 uthyrningsstugor norr om Solvik. Västerut finns en gård som även den använts som uthyrningsstuga.

Esterön är mycket lik innerskärgårdens öar längre ut vid östgötakusten, detta trots sitt läge långt inne i Bråviken.
Mitt på ön ligger ett flackt och öppet odlingslandskap. Under 1600-talet fanns här två torp, varav det ena finns kvar än idag. Den välbevarade torpstugan är från 1700-talet och kallas idag ”Afrika”.
Fortfarande betas markerna på ön. Korna håller öppet kring de många gamla ekarna. De äldsta är över 300 år gamla. På och i träden lever lavar, svampar och en mängd insekter. De behöver gamla, ljust stående ekar, för att kunna leva.

 

I öster och väster tar barrskogen vid på de bergigare markerna. Den äldsta skogen på Esterön finns utefter vandringsleden på öns nordvästra sida. Det är gamla hällmarkstallar. De växer magert och ser därför inte så stora ut trots att de kan bli uppåt 200-300 år gamla.
Invid stigen på norrsidan av ön växer den vackra ögonpyrolan, en ovanlig blomma som tycker om halvluckig, gärna betad skog. Den är nog ett minne från tiden då skogen tjänade som betesmark.
På Esterön finns möjlighet att få uppleva ett rikt djur- och fågelliv. Här finns bland annat rådjur, grävling, hare och ett stort antal sjö- och småfåglar.
Längs stränderna går det bra att bada. Det finns något för alla smaker – både fina sandstränder och mjukt skulpterade klipphällar.

Minnen: på 40- och 50-talen i hamnen varifrån båtarna Bylgia och Amarant utgick. Efter några hållplatser vid bryggor utmed sjövägen började sommaräventyret. På Esterön fanns en mängd stugor, alla med namn efter olika träd.I självhushållsstugorna lagade man sin egen mat. I en annan typ av stugor fick man maten serverad i storstugan på bestämda tider. I barackbyggnaderna Sörgården och Norrgården bodde man också med helpension. När det var dags att äta, drog kökspersonalen i ett rep så att klockan på Storstugans tak ringde.två hinkar hörde till varje stuga så att man kunde gå och hämta vatten vid pumpar som var strategiskt utplacerade på olika ställen bland stugorna. Likaså fanns gemensamma utedass utplacerade i skogen.Belysningen i stugorna bestod av fotogenlyktor, och när vätskan i dem tog slut, fick man gå till storstugan och be öns föreståndare om påfyllning, vilket han inte alltid var så glad åt att lämna ut.
Ön delas av en smalare landremsa. Där fanns på den tiden en badplats där botten var så gyttjig, att man sjönk ner ända till vristen och rev upp en massa dyigt vatten.På öns östra del fanns också en iordninggjord badplats med bryggor och omklädningsutrymmen.Där var sjöbotten lite bättre att gå på än på den andra stranden.Öns västra del bestod mest av skog och var till största delen obebyggd. Endast några ”hyddor” fanns uppbyggda där. Kanske var det därför som den delen av ön kallades för Afrika.

På den delen av ön var det många som tältade, och några av oss ungdomar som hängde ihop hade med sig ett tält till ön.

Esterön har på senare tid bara stått stilla och förfallit tyvärr men nu 2015 har frågan om att rusta upp ön igen till en semesterö blivit aktuell igen/många har hört av sig och är villiga att ställa upp på detta…

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s