Strömmen

NORRKÖPINGS STRÖM
EN LÅNG HISTORIA
I KORTHET
Ett 1300-talsspänne i rent guld och ädla stenar som 1818 hittades i Strömmen utanför Kimstad kvarn. Det förvaras i guldrummet på Statens Historiska museum.
Det är 20 cm i diameter och torde ha burits av någon mycket högt uppsatt person. Profana symboler antyder att det inte var en biskop.
Eftersom Strömmen officiellt kallas Motala ström kallas det Motalaspännet.
PROLOG
Ett inferno
För 600 miljoner år sedan var det blivande Östergötland ett inferno.
Den västra delen ingick i en bergsrygg som höjde sig i nordsydlig riktning.
Så brast jordskorpan och efterlämnade en stor spricka, en gravsänka med nord-sydlig riktning. Samtidigt reste sig i öst-västlig riktning en hög och lång bergvägg tvärs över det blivande länet.
Gravsänkan kallar vi Vättern. Den tvärgående förkastningen är idag den bergsrygg som börjar med Kolmården i öster och fortsätter norr om Glan, Roxen och Boren. Dagens berg är dock bara ”stubbarna” av den forna förkastningen.
300 miljoner år senare sjönk området söder om förkastningen. En lång och låglänt platå bildades från Vikbolandet via dagens östgötaslätt till Vättern. Slätten sluttar något nedåt i nordlig riktning, ned mot förkastningens bas.
Istider
Långt senare, för cirka 2,5 miljoner år sedan inleddes den senaste geologiska perioden, (kvartärtiden). Den har inkluderat såväl kalla som milda perioder. Under de kalla perioderna, istiderna, växte inlandsisen ut över norra Europa. Isen kunde vara upp till 3 kilometer tjock!
Den senaste istiden började för ungefär 70 000 år sedan och var som störst för 22 000 år sedan. Inlandsisen sträckte sig ned över Jylland, norra Tyskland och Baltikum innan den sakta började dra sig tillbaka. Större delen av de brittiska öarna hade också ett istäcke.
För ca 12 000 år sedan blev det åter varmare och inlandsisen började lämna landet och för 8 000 år sedan försvann den helt.
Inlandsisen gled fram och tillbaka över berggrund och sediment. Berggrundens form och olika nivåskillnader styrde dess rörelser. Isen drog med sig block och stenar av varierande storlek. Dessa krossades och slipades till rundade stenar, till grus och sand.
Under istäcket samlades smältvatten vilket forsade fram mot iskanten genom sprickor och tunnlar. När strömhastigheten avtog avlagrades stenarna som morän. Först stannade de större och över dem lagrades grus och sand.
Rullstensåsar bildades, exempelvis Norrköpingsåsen vilken löper från Svärtinge, nordost om Glan, in mot Östra Eneby och Norrköping.
När Ancylussjöns sötvatten täckte Östergötland var vattnet 130–160 meter högre än idag. Då var Kolmården några små öar. När sjön 4 500 f.Kr. bröt igenom sin fördämning och tömde sig via Stora Bält ut i Nordsjön uppkom Littorinahavet vilket fick bräckt vatten och låg i nivå med världshaven.
Landmassan var då nedpressad 30 meter under dagens nivå. Vatten täckte stora delar av länet. Mycket sediment och slam sjönk ned mot den blivande östgötaslätten.
Från Vättern, från bergsryggen i norr liksom från den södra, aningen högre liggande delen av Östergötland, samlades vattnet vid bergs-ryggens fot. Därefter rann vattnet österut mot Östersjön. Det banade sig väg där det lättast kunde erodera marken. Bakom hårda barriärer samlades vattnet till sjöar.
Ett kritiskt moment var den blivande Roxens östra ände, Skulle vattnet fortsätta rakt österut till Slätbaken eller vika av norrut?
Vi vet nu att vattnet begav sig norrut mot Glan och därefter ut till Bråviken.
Landhöjningen pågår fortfarande. På ett sekel höjer sig Umeåtrakten 90 cm, Östergötland 25 cm medan södra Skåne hotar sjunka ett par cm.
STRÖMMENS VATTEN
Cirka 40 % av det vatten som hamnar i Bråviken kommer från Vättern vilken är en källsjö. Vätterns vatten är till betydande del grundvatten vilket tillförs sjön ”underifrån”. Resten kommer från sjön Viken väster om Vättern samt från en relativt smal landremsa runt sjön. Sjöns vatten omsätts långsamt, var 60:e år. Namnet Vättern betyder just ”Vattnet”.
Landhöjningen medför att Vättern höjs mer i sin norra ände än i den södra med påföljd att öarna i norra änden blir större. I Jönköping är man orolig för framtida översvämningar och ställer därför krav på reglering av Vätterns vattenstånd.
Strömmens avrinningsområde är mycket stort, 15,500 km2. Utöver Vättern täcker det större delen av Östergötland, nordliga delar av Småland och gränstrakterna till Närke.
Kanske fanns det människor vid Strömmen före den senaste istiden, men isen har i så fall sopat bort varje spår efter dem.
Stenålder varade 6 000 – 2 000 f.Kr.
Skandinaviens äldsta fynd av mänskliga aktiviteter finns i Alta i norska Finnmarken. Dessa fynd är 8000 år gamla. Då dominerade här en ogästvänlig tundra men golfströmmen möjliggjorde jakt och fiske längs vår västkust och norska atlantkusten. Det handlade då om samlarfolk, jägare och fiskare. Kanske var det ett samiskt folkslag med finsk-ugriskt språk och kultur? Eller kom de söderifrån?
Det blev långsamt mildare. Människorna bodde kvar längre på samma boplats. Många verktyg och vapen var av trä och sten. Mot slutet av stenåldern började man odla grödor och ha boskap. Man talade troligen indoeuropeiska språk.
Utmed Strömmen finns en mångfald av stenåldersfynd. Alltifrån Bråvikens stränder, Norrköpingsåsen, invid Linköpings vattentorn till centrala Motala.
Lämningarna från stenåldern hittas främst på dåtida stränder, såväl vid sjöarna som utmed Strömmen. I övergången mellan sten- och bronsåldern gick ”Bråviken” ända upp till Fiskeby/Himmelstalund.
Vår bronsålder varade 2000 – 500 f.Kr.
Klimatet blev varmare och torrare. Faunan var rik, älgen fanns här, visenter och bison vandrade in över den danska landbryggan.
Man fortsatte utveckla jordbruk och boskapsskötsel. Hästar togs i bruk som rid- och dragdjur vilket underlättade längre färder. Stora roddbåtar byggdes.
Många influenser kom från sydöstra Europa och Orienten. Bland annat lärde man sig att tillverka brons av koppar och tenn. Det användes då till vapen och verktyg vilka hittats i främst västra länsdelen.
På de flata berghällarna utmed Strömmens östra del, vid Ekenberg, Leonardsberg, Fiskeby, Skälv och Himmelstalund finns ett av landets mest omfattande hällristningsområden. Man har dokumenterat cirka 300 hällristningslokaler med över 6000 figurer samt boplatser från bronsåldern.
Vår järnålder varade 500 före f Kr. – 1060 e kr.
Klimatet blev svalare igen, ungefär så som vi har idag.
Efter romarrikets fall invaderades Europa av hunner och andra östeuropeiska folk. Detta påverkade även folken i Norden. Svioter (svear) bebodde Mälardalen.
Man byggde försvarsanläggningar typ fornborgar och man ristade
runor, först enklare, sedan mer utvecklad runskrift. Man började lära
sig smida järn, en ny metall som blev till vapen och verktyg.
Byar växte och olika hövdingar tog för sig. Man började bygga större och flatbottnade båtar som kunde ta sig fram på floder, i skärgårdar och ute på havet.
Strömmen fortsatte att vara en källa att ösa ur, såväl vatten som fisk. Där den var smalare byggde man enkla broar. Annars fick man hitta platser där man kunde vada över Strömmen. En sådan plats fanns vid dagens Motala.
Utmed Strömmen har man funnit omfattande fornlämningar även från järnåldern. Såväl gravfält som stensättningar och fornborgar.
I gravfältet vid Fiskeby har man hittat mer än 500 gravar i lager på varandra. Troligtvis har platsen använts som begravningsplats från bronsåldern ända fram till vikingatid, en epok som började i slutet av 700-talet e.Kr.
Lugna vattendrag och sjöar förenade snarare än skilde människor från varandra. Vättern förenade Västergötland och Östergötland.
I de gryende landskapen inrättades ting där lagmän skipade rätt.
Medeltiden började 1060 när Ynglingaätten dog ut. Den ätt som påstod sig härstamma från guden Frej. Den svenska medeltiden sammanfaller med katolicismens frammarch.
Kungahus, adelsmän och biskopar härskade. Fejder mellan de besuttna var vanliga. Medeltiden slutade på 1520-talet då Gustav Vasa valdes till kung och då reformationen började.
Man började utnyttja Strömmens kraft via vattenhjul och enkla sädeskvarnar. Tidigare hade man malt säd med handkvarnar. Med hjälp av vattendrivna yllestampar kunde ull avfettas och vadmals-liknande tyger tillverkas. Byar, kloster och stormän lät bygga eller köpte in sig i forsar och kvarnar.
Under den senare delen av medeltiden spred sig såväl boktryckar-konsten som digerdöden. Kläde, ett ylletyg finare än vadmal, stod för 25% av landets import. Kläde var också det vanligaste föremålet i medeltida arvskiften. Laxfisket var viktigt, särskilt i fastan, eftersom katoliker då inte åt kött, men gärna lax.
När fallhöjden var måttlig byggdes enkla skvaltkvarnar med horisontellt vattenhjul, eller underfallskvarnar. Men, när fallhöjden var större kunde man bygga kvarnar med överfallshjul vilka är mycket effektivare.
Under 1500, 1600 och 1700-talet utvecklades vattenkraften.
Strömmens mäktiga forsar utnyttjades inte bara för att mala säd och stama ull. Vid hammarsmedjor förädlade man tackjärn till smidbart järn. Med hjälp av vattendrivna ramsågar kunde man tillvarata timret bättre. Man sågade bjälkar och brädor. Senare, i mitten av 1700-talet började man täcka taken på sina uthus med träspån vilka späntades vid vattendrivna maskiner.
I Strömmen lekte laxar vilka fångades i stora mängder och bidrog till såväl Norrköpingsbornas som upplandets försörjning. Befolkningen ökade och det mesta så ljust ut.
Men, 1788 var vårfloden katastrofalt häftig. Strömmen slet med sig kvarnar, fördämningar, broar och hus. Under några dygn tvingades man ro över Gamla torget.
Transporter på strömmen var omöjliga få grund av alla forsarna. Man försökte upprepade gånger använda Strömmen för flottning av timmer. Men, stockarna skadade olika dämningar, blev själva skadade i forsarna och samlades i många och stora brötar.
För att kunna utnyttja vattenkraften effektivt gjordes många dämningar och avledningar av vattnet. Man ville försäkra sig om gott flöde när det behövdes. Många tvister uppkom runt dessa dämningar och vilken mängd vatten som fick avledas. Det är tack vare arkivering av dessa avtal och domslut vi idag känner till hur det var.
Kvarnarna i sig har ofta försvunnit. En trasig kvarnsten eller del av en fördämning kan vara sista resten.
Ovan ses en enkel skvaltkvarn med horisontellt vattenhjul och horisontella kvarnstenar. Nedan ses en slagtröska med ett vattenhjul av överfallstyp.
Under 1800-talet utökades användningen av Strömmens vatten,
såväl vattenkraften som vattnet i sig. Kvarnarna blev större och själva
vattnet nyttjades i olika processer, exempelvis inom textil och
pappersindustrin. Den första pappersmaskinen installerades 1837.
Hälften av Sveriges klädestillverkning ägde då rum i Norrköping. En
stor kund var den svenska militären.
Under 1900-talets början tillkom produktion av elektrisk kraft. När
kraftverken byggdes tömdes de pampiga forsarna på vatten.
De ersattes av berg- och betongtunnlar i vilka vattnet fördes till och
från turbinerna.
Innan Strömmen kommer in i centrala Norrköping avleds idag större delen av vattnet ned i en kraftstation och vidare in i en lång tunnel som går under staden ut till Bravikens pappersbruk. Lyckligtvis beslutades att en mindre del av vattnet skulle få finnas kvar ovan jord, att ”lyssna till, titta på och fiska lax uti”.
MILJÖER VID STRÖMMEN
Ovan beskrivs Strömmens betydelse för människorna under olika tidsepoker. Nedan följer vi vattnet och beskriver några vackra broar, byggnader och platser vid Strömmen.
Motala betyder ”offerplatsen vid motet (=korsningen)”. Det var en plats där man tog sig över Strömmen. Först ett vadställe, så småningom byggde man en bro. Många som kom dit var oroliga eftersom de skulle vandra eller rida norrut genom ”tiomilaskogen” upp till Närkeslätten. Eller var man glad för att man kommit helskinnad ned till Östgötaslätten.
Vid offerplatsen byggdes en kyrka vilken omnämns första gången 1364. Motala låg inte långt från klostren i västra Östergötland och utsågs 1374 till tingsplats i Aska härad. I början av 1800-talet var Motala en liten by. I hela socknen fanns vid den tiden mindre än 2 000 invånare.
I samband med byggandet av Göta kanal anlade Baltzar von Platen
1822 där en verkstad. Man tillverkade där det robusta maskineri vilket
används vid slussarna. Runt denna verkstad växte ett brukssamhälle
som skulle komma att kallas ”den svenska verkstadsindustrins vagga”.
År 1823 bildades ”Motala friköping” där man fick full rätt att bedriva handel. På 1830-talet bodde där knappt 100 personer men 1863 hade de blivit 1440 personer. Stadsrättigheter fick man 1881.
Ovan ses en karta över Strömmens första del. Lägg märke till kyrkan, de olika kvarnarna och sågarna utmed forsens södra strand.
Marken öster om Motala sluttar, vid Borenshult, ned mot sjön Boren.
I dessa forsar fanns sågar och kvarnar.
Sedan cirka etthundra år är dock forsarna ersatta av ett stort vattenkraftverk.
Mellan Boren och Norrbysjön låg Husbyfjöl, idag kallad Borensberg. Där passerade ”riksvägen” mellan Skänninge och Örebro.
Ljungs slott stod färdigt 1774 och beboddes av bland andra familjen von Fersen. Axel von Fersen d.y. som mördades i Stockholm är begravd i Ljungs kyrka. Slottet ligger vid Strömmen, mellan den lilla Ljungsjön och Roxen.
Vid Ljungsbro finns en stor vattenkraftanläggning, den största i Strömmen. Orten hette tidigare Malfors men Postverket ansåg att namnet var alltför likt Matfors varför man bytte till Ljungsbro.
Kungsbro var ett biskopsäte. Under reformationen drog dock
Gustav Vasa in den till ”Cronan”. Hans yngste son hertig Magnus
bosatte sig där.
Vid Kungsbro rinner Strömmen ut i Roxen. I ett stort flackt och fuktigt
område som tillsammans med Svartåmynningen är ett eldorado för
fåglar och fågelskådare. Roxen är en grund slättsjö med ett maximalt djup på åtta meter.
Vid Grensholm på Roxens norra och bergiga strand ligger en herrgård
från 1600-talet. Intill på en udde ligger ruinerna efter fornborgen Ål
där medeltidsätten Gren bodde.
Mellan 1100-1500-talen bodde stiftets biskopar sommartid i en borg vid Munkeboda (dagens Norsholm). Borgen låg på en udde väster om Strömmen.
På 1500-talet flyttade dock Biskop Hans Brask sitt boende till en gård på andra sidan strömmen. En gård han kallade Noor.
Sträckan Norsholm–Skärblacka har tidigare kallats Munkeboda-strömmen.
Faktiskt föreslog biskop Hans Brask 1516 i ett brev till Sten Sture d.y.
att en kanal borde anläggas från Söderköping till Lödöse (Göteborg).
Lika framsynt som när landshövding Per Eckerberg föreslog att man
skulle bygga ett gemensamt flygfält i närheten av Norholm, mitt
mellan Norrköping och Linköping.
Efter att ha passerat Norsholm, Kimstad och Skärblacka mynnar
Strömmen i Glan, en sjö med branta och skogsbeklädda vikar i norr
och flacka stränder i söder. En av vikarna i norr har kontakt med sjön
Dovern och därmed Finspång, en ort som här får representera
”Östergötlands bergslag”
I Finspång byggde ”cronan” i mitten av 1500-talet ett järnbruk vid Finspångsån, där det fanns rikligt med forsande vatten och närhet till såväl malm som ved/träkol.
Wellam de Besche och Louis de Geer från Liège i östra Belgien, värvades för att utveckla järnhanteringen. De rekryterade in sin tur många kunniga hantverkare från sina hemtrakter. En produkt som behövdes var kanoner.
Vallonerna byggde två masugnar och snart kunde kanonerna forslas på fruset eller öppet vatten via Finspångsån, Dovern och Glan till Fiskeby.
På en smalspårig räls drogs de vidare av hästar eller oxar ner till Kanontorget vid Norrköpings hamn.
De oxar som i regel drog vagnarna kallades butar och männen som drev oxarna kallades butare. En but eller bute var en stor tung klump som en kanon eller en oxe (Jfr. Butängen).
Många av kanonerna såldes till andra länder och några av dem saluterade fullriggaren Götheborg när hon på sin jungfrutur passerade Kapstaden i Sydafrika.
När Strömmen lämnar Glan passerar den en holme där det finns lämningar efter en befäst borg från 1300-talet, Ringstaholm. Borgen ansågs på sin tid vara en av de starkaste i Sverige, men nu återstår bara enkla lämningar.
1404 höll drottning Margareta ett möte där för att dela upp arvet efter Bo Jonsson Grip. Hon såg till att Ringstaholm tillföll ”cronan”. Riksföreståndaren Karl Knutsson, (Kung Karl VII) anses vara född på Ringstaholm.
Under Strömmens väg genom Östergötland har den vuxit successivt. Innan den mynnar i Bråviken passerar den ett antal stora forsar. Det var kring dessa forsar Norrköping växte fram.
Norrköpings första bro lär ha funnits vid Gamlabro, intill fornborgen Knäppingsborg. Strömmen forsade där fram i en djup och relativt smal klyfta.
Normalt var broarna träkonstruktioner vilka grundades på stenkistor. Så exempelvis Bergsbron vilken byggdes 1641 men ersattes av en stenbro 1775.
Den första Saltängsbron byggdes 1614. Den byggdes om och bytte namn till Oscar Fredriks bro 1837 men har nu åter sitt gamla namn .
Den vackra och öppningsbara Hamnbron ersattes 1969 med en bred betongbro.
På Strömmens södra sida, på platsen för nuvarande Hedvigs kyrka, lät Gustav Vasa bygga kungsgården Norrköpingshus. Ett ståndsmässig boende att använda när han var på resa söderut.Det brändes ned av danskarna 1567 och byggdes upp igen.
Det finns inga bilder på Norrköpingshus, men det synes ha varit en pampig byggnad. Slottet byggdes i korsvirke, hade två torn, ett kungligt vapen, 300 fönster, en valvslagen kyrksal, , koppartak och många gemak samt park och vallgrav som omgärdade slottet.
Kung Johan III, född på Stegeborgs slott, flyttade 1586 till Norrköpingshus. Karl IX planerade hålla riksdag (och väljas till kung) i kungsgården 1604, men även detta hus började brinna varför han nödgades använda en annan lokal för sitt riksdagsmöte.
Norrköpingshus byggdes aldrig upp igen, istället uppförde hertig Johan, som var son till Johan III, ett nytt slott – Johannisborg, ett stjärnformat slott med fem torn vilket förlades norr om Strömmen.
Vid Strömmens utlopp i Bråviken, på den södra stranden, låg slottet
Bråborg. Det byggdes på 1590-talet. Slottet tillhörde bland andra
hertig Johan av Östergötland. Slottet och större delen av Norrköping
brändes ned av ryssarna 1719.
Vid den efterföljande återuppbyggnaden av Norrköping togs stenar
från bland annat Bråborg som förblev en ruin.
INDUSTRIER VID STRÖMMEN
De olika krigen gynnade de industrier som tillverkade vapen, kläder och utrustning till soldaterna. När det blev fred däremot, då hotade arbetslöshet.
Utnyttjandet av vattenkraften resulterade i allt större företag samt en ökande produktion och handel såväl inom landet som med utlandet. En handel som stimulerade till allmän och teknisk utveckling.
I Norrköpings hamn växte också betydelsen av industrierna i den östgötska bergslagen. Fler och fler fartyg anlöpte staden för att lasta olika produkter från exempelvis bruket i Finspång.
1609 började Holmens Bruk med ett vapenfaktori för tillverkning av harnesk och borrning av musköter och pistolpipor. Denna fabrik byggdes på Kvarnholmen mitt i Strömmen.
Gustav II Adolf insåg betydelsen av egen vapenproduktion, och i juni 1618 var kungen i Finspång och skrev ett avtal med Wellam De Besche och Louis de Geer om produktion av kanoner.
Senare byggde Louis de Geer upp ännu en vapenfabrik, även denna på Kvarnholmen. Wellam de Besche blev platschef.
De startade hammarsmedja, gevärsfaktori och 1627 ett mässingsbruk. Därefter startades en kvarnrörelse, stångjärnstillverkning, repslageri, handpappersbruk samt tillverkning av fint kläde. Papperet gjordes av lump, textilfibrer.
Dessutom byggdes ett stort bryggeri som fick ensamrätt att leverera öl till den svenska flottan!
Under denna tid var Norrköping Sveriges till folkmängden näst största stad.
Efter ryssbranden 1719 byggdes staden upp, likaså industrierna. År 1790 fanns här drygt 80 fabriker med nästan 1800 anställda.
Allt från Gripens sockerbruk, Swartz snusfabrik, Holmens mässings-bruk och Drags yllefabriker till Prästen Broocmans boktryckeri som 1758 började ge ut Norrköpings Tidningar.
Familjen Wadström drev ett av skeppsvarven. Sonen Carl Bernhard var en mycket kreativ och mångsidig man som utöver skeppsvarvet drev metallindustrier och ägnade en stor del av sitt liv åt att i Västafrika och i London kämpa mot slaveriet.
Stadens tre skeppsvarv byggde både örlogsfartyg och ostindiefarare.
1700-talets sista decennium präglades av sämre konjunkturer för stadens industrier. Handel och sjöfart var räddningen för många.
På 1800-talet krympte ylleindustrin medan bomullsindustrin växte snabbt. Tuppens lakansväv är en produkt många haft kontakt med. Likaså växte massaindustrin och pappersbruk med moderna maskiner.
Ovan ses en karta över Strömmen i centrala Norrköping. Den visar olika dämningar, kvarnar och tidiga fabriker. Året är 1751.
Laxholmen mitt i Strömmen öster om Bergsbron, Smedjeholmen och Kvarnholmen som blev ”landfast” först 1929 när en pappersmaskin överbryggade den södra strömfåran.
Den mångtusenåriga Strömmen var ingen bra transportled. Forsarna var för stora och för många.
Man visste tidigt att kanaler fungerade utmärkt för transporter. Såväl de gamla kanalerna i Nildalen, Eufrat och Tigris som de nya engelska.
De är också relativt energisnåla. En häst kan bära 100 kilo i sadeln eller dra en vagn på väg med 2.000 kilos last. Om vagnen rullar på räls kan hästen dra 10.000 kilo och med en pråm som dras längs en kanal orkar den dra 70.000 kilo.
Kanaltrafiken var gles de första åren men när Södertälje sluss öppnade 1847 blev båtarna allt fler. Man byggde nya båtar vilka var just så stora att de gick in i kanalens slussar. Max 7 meter breda och 30 meter långa.
Över sjöarna kunde skutorna gå ”för egen maskin” men i de grävda kanalerna mellan sjöarna och slussarna drogs segelskutorna av oxar eller hästar för vilka det anlagts en särskild ”trälstig”.
Tio år senare, 1857, medförde freden med Danmark att Öresundstullen togs bort. De skepp som fraktade varor genom Öresund slapp nu betala tull till danskarna. Detta gynnade inte användningen av kanalen.
Ångmaskinerna medgav större och snabbare fraktfartyg. De fördelar som funnits med att låta fartygen ”ta genvägen tvärs Götaland” för transporter mellan Östersjön och västerhavet försvann. Däremot blev Göta kanal flitigt använd för kortare transporter in i och ut ur landet.
Ångmaskinerna möjliggjorde också byggandet av järnvägar där man kunde transportera tungt gods långa sträckor.
Numera är kanalen en mycket stor och vacker turistattraktion.
Den östgötska Strömmen rinner upp i Vättern och mynnar i Östersjön vid Norrköping. Vattenföringen är där så stor att den skulle kunna
kallas älv. Enligt traditionellt språkbruk borde den då kallas
Vätterälven, eller delas upp i Motala ström väster om Roxen och Norrköpings ström öster därom.
Strömmen i media
Den litteratur som finns i våra hem och bibliotek har regelmässigt skrivits under de senaste 100 åren. Likaså har de kartor vi har tillgängliga ritats det senaste seklet. I nästan alla dessa finner vi att Strömmen kallas Motala ström, alltifrån Vättern till Bråviken.
Ett fåtal av dem har en mer nyanserad bild. Tydligast skriver Gösta Franzén, professor i nordiska språk, knuten till ortnamnarkivet i Uppsala, i sin bok Ortnamn i Östergötland 1982. Se dokumentationen sid. 26.
Söker man däremot i något äldre böcker och kartor finner man snabbt att man då uppfattade att sträckan Vättern – Bråviken bestod av flera ”strömmar”.
Man ansåg att det finns en ström mellan Vättern och Roxen, en annan ström mellan Roxen och Glan samt en tredje ström mellan Glan och Norrköping.
Strömmen som helhet, sträckan från Vättern – till Bråviken, hade uppenbarligen aldrig något samlande namn.
Med ordet ström avses ett vattendrag med oavbrutet, snabbt flödande och forsande vatten. Ett lugnt glidande vattendrag kallas å.
Bakgrunden till ”strömmarnas” olika namn är enkel. De människor som
bodde mellan Vättern och Boren kallade det forsande vattendraget för
Motala ström. Detta namn utvidgades senare fram till Roxen.
De människor som bodde öster om Glan kallade det forsande vattendraget Norrköpings ström. Detta gjorde man officiellt i minst 500 år.
Sträckan mellan Roxen och Glan har däremot inte något entydigt namn. Kimsta ström finns belagt men Munkebodaströmmen var enligt gamla källor väsentligt vanligare.
När Göta kanal byggdes på 1820-talet var Motala verkstad och Motala varv stora och välkända ”high-tec-företag” av sin tid.
Motala varv som låg i Norrköpings hamn invigdes 1841. Det var beläget nedom Syltenberget, på Strömmens södra sida. Som mest arbetade 600 personer vid varvet som 1878 sjösattes världens första tankbåt beställd av bröderna Nobel vilka byggde upp oljeindustrin i Baku.
Det är lätt att förstå att namnet Motala var ”inne” och att kartritare började skriva Motala ström även på den del av Strömmen som alltid tidigare kallats Norrköpings ström.
Något officiellt beslut att byta namn från Norrköping ström till Motala ström lär inte finnas.
1983 föreslog Knut Bergh, föreståndare för Norrköpings Arbetarinstitut, att Norrköpings kommun skulle återupprätta namnet Norrköpings ström.
Språk och Folkminnesinstitutet i Uppsala tillfrågades.
Svaret från institutet börjar lite tveksamt :
”Frågan om det rätta namnet på den del av Motala Ström som rinner från Roxen och ut i Bråviken är svårare att få klarhet i än det kan verka. Vattendraget är omnämnt i en rad handlingar från medeltiden fram till nyare tid.”
Svaret slutar lika tveksamt :
”Namnet Motala Ström har så stark hävd även inom Norrköping att det väl kan försvaras…….Norrköpings Ström har väl inte någon hävd i allmänt bruk.”
Kommunledningen avslog Knut Berghs förslag.
Med hänsyn till att Strömmen har kallats Norrköpings ström under mer än 500 år och hela tiden varit en vital del av stadens identitet
har en helt central roll i stadens boendemiljö, studiemiljö och näringsliv
skänker staden stora skönhetsvärden och unika möjligheter till utveckling och turism
ordet ström avser en kortare sträcka med strömmande, forsande vatten
borde väl en tillstyrkan ha varit lättare att motivera.
Det går inte att säga när Norrköping grundades, troligen skedde det under tidig medeltid. Då var skrivkonsten bristfällig och bevarade dokument från denna tid är fåtaliga. Från 1600-talet och framåt är de desto fler.
I Norrköpings rådhus (stadsarkivet), stadsbiblioteket (Norrköpings-rummet), i Lantmäteristyrelsens historiska arkiv och i Riksarkivet finns en mångfald dokument vilka påvisar att Strömmen sträckning från Glan till Bråviken under mer än 500 års tid benämndes Norrköpings Ström.
Helgeandsholms möte (Stockholms riksdag på Magnus Ladulås tid)) beslutade juni 1282 att ”Then andra strömen, Wäter, Motala åhå ok sedan til Roxen, therifrån nidan til Glawen, och in i Norkepunga ström, ok i Bråwyken, ok sedan al Bråwyken uthij Hafwet skole varda Cronones eenskite ägor”.
Dokument med detta innehåll är refererade i Sundelius Norrköpings
Minne från 1798 och i Arthur Nordéns Norrköpings medeltid från
1918. Vissa delar av källmaterialet har ifrågasatts men ingalunda
begreppet ”Norkepunga ström”.
Nordén beskriver också en av de äldsta bevarade urkunder vilken innehåller namnet Norrköping (Norkepunga). Det är ett pergamentbrev i vilket drottning Sofia den äldre av Danmark, gift med Konung Valdemar I, 2/4 1283 skänkte sin del av laxfisket i strömmen till dominikanersystrarna i S:t Martins kyrka utanför Skänninge. Brevet finns på Riksarkivet.
Nordén skriver i ”Norrköpings medeltid” även om en av Bjälboättens kvinnor, Katarina Björnsson, som 19/11 1322 skänkte bort halva gården Aalm och allt sitt fiske i Norrköpings å.
Hilda Danielsson beskriver ett donationsbrev där drottning Kristina 1649 överlät del av laxfisket i Nokiöpings Ström, Laxholmen och Kvarnholmen till Louis de Geer. Originalet finns på Riksarkivet. Se kopior på sid. 32 och 33.
Jacob Wernsteen och Lantmäterikontoret upprättade ”Delineation öfwer en Tract af Norkiöpings ström 1707”.
Lantmäterikontoret upprättade 1708 en karta över ”Norkiöpings ström med alla holmar och Watenwerk”.
1715 upprättas en karta över en ”twistig rågång” där man tydligt kan läsa Norkiöpings ström.
Sven Ryding upprättade 1719 i samverkan med Kungliga Lantmäteriet och på order av drottning Ulrika Eleonora en karta där man tydligt kan läsa Norkiöpings Ström.
En ”Grundritning öfver JohannisBorgs Slått med Norrkiopings stad till Qwarteren och Gatorna” innehåller ett datum ”9 Julii 1655” men nämner samtidigt ” 30 Julii 1719 afbränd af Ryssen”. Den anger på två platser namnet Norkiopings Ström.
”Motala ström vars namn är relativt ungt och som ursprungligen
betecknade loppet mellan Vättern och Boren den del som
förbinder sjöarna Roxen och Glan benämndes Munkeboda ström”.
Särskilt anmärkningsvärt är att Louis de Geer-hallen, vilken idag ligger på de holmar som drottning Christina donerade, nu påstås ligga vid Motala ström.
Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s