Östgötaslätten

Historia om Östgöta slätten

Östgötaslätten är den flacka och i hög grad uppodlade slättbygd som sträcker sig genom hela den centrala delen av landskapet Östergötland. Den avgränsas i norr av en brant förkastningsbrant i höjd med städerna Motala och Norrköping, tillsammans med sjöarna Boren, Roxen och Glan.
Norr om denna gräns ligger de stora skogsområden, däribland Tylöskogen och Kolmården, vilka avgränsar landskapet från Södermanland och Närke norr därom. I söder vidtar ett skogs- och bergsområde med nordsydliga erosionsdalar, vilket höjer sig mot söder åt Hålaveden och de sjörika sydliga skogsbygderna som längst i söder avgränsar landskapet mot Småland.
Här ligger sjöarna Sommen, Åsunden och Yxningen. I väster ligger sjön Vättern och i öster den sönderskurna Östgötaskärgården. Merparten av landskapets större och äldre städer till på eller kring slättbygderna. Området har varit bebott sedan stenåldern och kom under medeltiden att utgöra en av de tre centralbygder som sedermera kom att forma konungariket Sverige.
Östgötaslättens kärnområde sträcker sig i en triangel mellan Ödeshög, Motala och Linköping. Här är slätten som bredast, c:a 30 km, och nästan helt flack. Endast det 240 meter höga Omberg vid Vätterns strand utgör en avvikelse. Bortsett från sjöarna kring slättens kanter finns nästan inga andra sjöar, undantaget den grunda fågelsjön Tåkern utanför Vadstena.
Berggrunden består i hög grad av yngre kalksten, vilket ger slätten en del kalkrika kärrmarker. Jordmånen består av lerjordar, vilka bildades under en Östersjöns tidiga historia när det s.k. Yoldiahavet täckte området under slutet av den senaste istiden. De nordliga sjöarna är de sista resterna av en havsvik som kom att sträcka sig från Bråviken ända in till Vättern.
Västra Östergötland består av tre olika berggrundsområden. Den äldsta berggrunden, urberget, finner man i de södra delarna samt på Omberg. Urberget utgörs huvudsakligen av olika graniter samt porfyr och de bildades för 1700 – 1600 miljoner år sedan. Längs Ombergs nordvästra sida och i Vättern finns en serie av sedimentära bergarter, som kallas Visingsöformationen. Den bildades för 850 – 700 miljoner år sedan. De brant stupande lagren av lerskiffer i Mullskräerna (”den skridande mullen”) utmed Ombergs nordvästra sluttning samt breccior och konglomerat på öarna Jungfrun och Fjuk är några exempel bland formationens bergarter. Den yngsta berggrunden bildar underlag till östgötaslätten och Tåkern. Den består också av sedimentära bergarter, sandsten, lerskiffer, alunskiffer och kalksten. Bergarterna bildades för 550 – 400 miljoner år sedan under tidsperioderna kambrium, ordovicium och silur. I djupa stenbrott i Borghamn kan man studera ordovicisk kalksten med fossil både i fast klyft och i skrotstenshögarna.
De sedimentära bergartsformationerna på östgötaslätten och i Vättern har skyddats och bevarats mot olika nedbrytande krafter tack vare vertikala förskjutningar i berggrunden. Vättern ligger i en gravsänka med en hög och markant förkastningsbrant längs Ombergs västra sida. Gravsänkan uppkom för ca 600 miljoner år sedan. Slättens sedimentära berggrund sänktes för ca 300 miljoner år genom en förkastning, som sträcker sig från Motala i väster till Bråviken i öster. Mellan de nedsänkta sedimentära berggrundsområdena sticker Omberg upp som en horst.
Inlandsisen började utbreda sig över Sverige för ungefär 70 000 år (kalenderår) sedan. Den nådde sin maximala utbredning för drygt 22 000 år sedan. Iskanten låg då över delar av Jylland, norra Tyskland, norra Polen och in i Ryssland ungefär längs den nuvarande gränsen mot de Baltiska länderna. När klimatet så småningom blev varmare började isen smälta. För ungefär 16 000 år sedan låg iskanten vid Skånes sydkust. Isens fortsatta reträtt över södra delarna av Sverige var mycket ryckig och varma perioder med kraftig avsmältning växlade med kalla perioder och långsammare tillbakagång av isen. Klimatväxlingarna var särskilt påtagliga när isens frontala delar låg över Östergötland. Issjöar bildades av smältvatten, som dämdes upp mellan iskanten och sydsvenska höglandet. Över de mellersta delarna av landskapet och österut mot nuvarande Östersjön bildades en väldig issjö, Baltiska issjön. På sydsvenska höglandet uppdämdes samtidigt en lokal issjö, Sommenissjön, en mer utbredd föregångare till den nuvarande sjön Sommen.
På slätten är moräntäcket i allmänhet mäktigt (10 – 20 m). Söderut i det hällrika området har moränen däremot ringa mäktighet (1 – 5 m). Moränen ligger i allmänhet som ett jämnt täcke på berggrundsunderlaget men här och var framträder den i tydliga ytformer. I området mellan Vadstena och Omberg finns flera moränhöjder. Några av dem bland annat Kastad Kulle kan betecknas som drumliner, spolformade moränryggar utsträckta i inlandsisens rörelseriktning. Andra moränformationer till exempel vid Örberga och Krigsberga kan möjligen karakteriseras som drumlinartade.
I flera av de beskrivna moränavlagringarna förekommer lager av grus och sand, som har avlagrats av isälvar. Dessutom innehåller de ofta stora flak eller väldiga block, skollor, av skiffer eller kalksten. Skollorna har brutits loss av inlandsisen från den sedimentära berggrunden och transporterats en kort sträcka, innan de stannade. I allmänhet täcktes de därefter av morän. I Kastad Kulle saknas moräntäcket och den ursprungliga kalkstensskollan har vittrat och brutits ner till grus, kalkör, blandat med små block av kalksten. Krossad kalksten eller kalkör finns också i moränryggarna vid Isberga. Isälvar och avsnörd is, dödis, har samverkat vid deras tillkomst. Mer typisk dödismorän med ett virrvarr av små, blockrika moränkullar förekommer på många ställen längre söderut i urbergsterrängen.
Efter isavsmältningen har landskapet även förändrats på grund av variationer i klimatet. Kraftig vind förde med sig sediment från torrlagda ytor inom bland annat Mjölbyfältet och vidare ut mot dess närmaste omgivningar. På fältets lägre plana yta mot norr, Lycketorpsplatån, finns flera väl synliga flygsanddyner. Längre ut från fältet har flygmo avsatts i vidsträckta, numera odlade arealer. Vindtransporten av mo kan iakttas även i nutid, framför allt under tidig vår och sen höst, när fälten har öppen jord.
I den blockrika, småkulliga terrängen söder om randstråket mellan Ödeshög och Väderstad förekommer ett stort antal blocksänkor. De har bildats genom att block lyfts upp mot markytan genom tjällyftning. Med tiden har blocken frusit upp mer och mer under samtidig förskjutning ner mot sänkorna mellan moränkullarna. En vertikal profil av en blocksänka kännetecknas vanligtvis av en sortering med blocken högst upp och finkornigare material därunder. Så är emellertid inte fallet med blocksänkorna i södra Östergötland vilket kan bero på att de har bildats under relativt kort tid direkt efter isavsmältningen från området.
Ca 10 km sydost om Ödeshög, söder om gården Sjöbo, finns många blocksänkor inom ett begränsat område. Längst i söder finns områdets största och mest framträdande blocksänka. Den återspeglar mycket väl hur terrängtyp, moränsammansättning och blockhalt samt speciella klimatförhållanden har samspelat vid blocksänkans uppkomst.
Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s